En fin söndag eftermiddag med saknade vänner på besök. Jag var lite nervös före hur barnens lek tillsammans skulle löpa, då de inte träffats på jättejättejätte länge (om kalas i början av januari inte räknas). Jag oroade mej helt i onödan. Från första stund har de lekt. Det fanns till och med tid för att skuffa omkring på Aron i stora traktorn.

Vi hann leka ute också. Barnen började med att cykla runt. Elin fick se trampcykeln in action och jag tror det gjorde susen för henne att få se någon annan cykla fram på den. När den blev ledig klev hon snabbt ombord och ville ha hjälp att cykla. Nu var hon inte lika vinglig som tidigare.

Farbror-R kom ut med katten från garaget också, de blev snabbt gårdens sevärdhet nummer ett. Fem barn flockades kring honom och katten. Har jag förresten berättat att det är han som kommer att snickra ett matbord på 2 meter åt oss till nya hemmet? Det kommer bli det finaste bordet.

Söndagen avslutades som sej bör med bastu. Nu sover alla tre små liven och vi ska kasta oss i soffan framför Big Bang Theory maraton. Eller är det fina ordet söndagsmysa? Hur som haver, ha en skön söndagkväll och en bra start på sista hela veckan i mars! Det ni snart är det april. Helt sjukt.

Jag tycker tulpanerna är vackrast då de ännu är på knopp. När de slår ut är jag nästan färdig med knippet. Med andra ord handlar det om en halv dag typ. Och nej, jag kastar inte tulpanerna efter en dag. Nu hände något som inte hänt förut. Tulpanerna stod i vasen i över en vecka, de blommade slut och såg riktigt slitna ut. De riktigt blev den där illa lukten om dem. Nya införskaffades idag och dessa ligger i soporna.

På tal om slitna tulpaner. Jag känner mej stundvis lika sliten som blommorna på bilderna. Utan det vackra. För tycker plötsligt dessa tulpaner blev riktigt vackra. Sliten och slut på vardagens utmaningar.

För visst är det tungt stundvis. Att bygga hus och samtidigt få vardagen med tre små att gå ihop. Att försöka orka vara förstående och inspirerande. Att själv finnas till för tre olika behov på en och samma gång. Hjälplöst och omöjligt ibland. Och det känns bara fel mot de små.

Trötta, hungriga barn är inte en bra kombination. En kunde tro att det är en självklarhet så här som förälder i snart sex år, tydligen är det det inte. Det går att glömma att barnen beter sej vansinnigt då, mot varandra och alla andra. Då kan det också hända att mamman beter sej som en idiot.

Självklart reds situationen ut redan samma dag och avslutas med orden Vad som än händer så älskar jag er. Som tur finns nästa dag bakom knuten och det går att börja om från början. Ny dag, nya tag med liknande utmaningar som alla andra dagar. Vardagen är inte en dans på rosor alla stunder. De där rosiga stunderna är de jag vill minnas och försöker föreviga här.

Viggo och Elin passade på att rita på golvet och mellanväggen på bygget idag då det var tillåtet och allt. Lyckans ostar.

Jag är fascinerad hur snabbt deras talanger utvecklas. Jag tycker det var nyligen som båda två ritade huvudfotingar.

Viggo har tagit sitt ritande till helt nya sfärer känns det som, noggrannhet, mera detaljer och berättelser. Här ritade han en rutschbana och man åkte ner i hans V och gick upp igen från O. Bilden fortsatte högre upp med mera detaljer.

Elins människor har blivit lite mer än huvudfotingar. Människorna har hår och ibland kroppar också. Aron ritas vissa gånger i bilstol, andra gånger är han ännu ofödd.