Ny månad, nya tag

Hej igen. Plötsligt har det blivit februari och bloggen har ekat tom i en dryg vecka. Vi lever och mår. Tänkte skriva bra, men en liten en har feber och hosta. Så vi mår. Slutet av januari var omtumlande, känslornas berg-och-dalbana. Egentligen fortsätter vi alla att åka med allt bara. Får se när det lugnar sej.

Den yngsta i familjen fyllde tre år sista fredagen i januari. Tänk att han redan blivit så gammal. Vi firade Aron i dagarna tre med familj och vänner. Aron hade önskat kladdkaka och hans syskon bakade en god en till kalaset. Jag är så glad då alla tre har en favoritkaka som är lätt att göra och lyckas med. Och som dessutom är god. Finns väl rätt få som inte gillar kladdkaka. Killen själv var nöjd och glad då han fick leka med kompisar, öppna några gåvor och äta kaka.


I och med att Aron fyllde 3 år fick han lämna sina nappar (tuttar som de kallas hos oss) åt ekorrarna på gården. Det var inte alls lätt att packa dem i asken och föra ut dem. Det är inte en vecka senare alls något lättare att somna om kvällen jämfört med den första kvällen. Lägg till 3-åringens egna vilja och vi är inne i rätt intressanta procedurer när det ska somnas. För vem vill somna och vem vill ligga i egen säng, egentligen. Det gör så ont i mej att se hur svårt han har det. Då jag inte kan göra annat än lugnt svara på hans prat. Då det bara är tiden som läker hans ilska och saknad. Vi tar en kväll åt gången. För jag litar på att det finns ett ljus i denna tunnel. Kanske ser vi glimtar denna vecka eller så får vi ännu vänta, men det kommer att bli bra.

Vi har flyttat 

Det blev en hel massa packande i veckan samt bärande och körande den egentliga flyttdagen igår. En lång väg har vi ännu kvar före alla saker har en plats. De följande veckorna lever vi här i vårt hem bland lådor och påsar. 

En härlig och samtidigt mycket konstigt känsla att nu bo i hemmet vi byggt i flera år. Nu ska vi börja bygga upp en ny vardag. Och packa upp så småningom. 

Ett stort tack till alla som hjälpte till igår. Det här hade vi inte klarat utan er. 

Det blev ett kort hej via mobilen. Datorn har jag inte ännu plockat fram. 

Tiden som inte hinner till

eken

Söndagkväll igen då. Känns som veckan rusade förbi, jag hann inte ägna många tankar åt bloggen där bland alla föräldramöten och den normala vardagen. Det är ovant att inte ha tid och energi att sätta ner på bloggen i samma utsträckning som tidigare. Jag räknar med att läget stabiliserar sej nån gång i framtiden, tills dess blir det sporadiska inlägg.

Jag är så nöjd att få jobba 6 timmars dagar. Fattar inte hur vår vardag skulle fungera om jag skulle jobba normala dagar. Det känns som det nu redan är svårt att få eftermiddagen och kvällen att räcka till allt det vanliga med middag, familjetid och hobbyn. Jag önskar att det här bara är ovana. Vi får se hur det går.

Kvällens tanke om våra kvällar

morgondis

Våra kvällar är rätt intensiva vissa dagar då alla är trötta och utmattade efter arbetsdagen. När lugnet lagt sej funderade vi en kväll varför det inte kunde vara så att i takt med att barnens tålamod tryter och tröttheten tar över skulle föräldrarnas tålamod växa och orken vara bättre än under dagen som gått. Att ha full ork att tas med alla knyck och ryck och slippa det dåliga samvetet då tålamodet varit allt för kort.

Då det inte är så där bra ställt, utan vi alla är finito på kvällen är det enda vettiga att lägga sej i tid. Det blir en utmaning, men gör med säkerhet våra kvällar gemytligare. Eller att andas in och ut och räkna till minst 10 före reaktion.

Vi bygger vidare

Precis som igår drog hela familjen till bygget idag. Till skillnad från igår hade vi ingen tid att passa på eftermiddagen och kunde vara tills vi behövde hem. Igår var det kaffe hos min bror.

kok

Att bygga med hela familjen på plats är inte lika smidigt som då sambon får vara själv. Han byggde kök till tonerna av Antti Tuisku, spelade sähly med Viggo i källaren, spontan byggde en mobiltelefon åt Aron som Aron sov dagsvila med. Stora framsteg blev det trots allt i köket. Ja, ett täckdike hann han också med på bakgården.

lastpallar

Jag fortsatte ute på framgården med lastpallarna. Takten var väl ungefär en lastpall i timmen eller så. Men känns fint att kunna göra något nyttigt också. Visst fick jag hjälpa till i köket också. Bära diskmaskin, kolla vatupass och annat smått som det behövs två till.

mattkniv mattband

På eftermiddagen pysslade barnen på i köket de också. Mattknivar, måttband och en tuschpenna höll dem sysselsatta läääänge. På dagen lekte de skola. De hade lektioner med olika uppgifter i pysselböcker, lunchpaus, rast med sählyspel och åter uppgifter i böcker.

kokskap domus

Köket så långt som vi kom idag. Diskmaskinen saknar ännu frampanelen för att bli integrerad. Lådsystemen längs fönsterväggen är inte ännu fastskruvade i väggen, det sker nästa vecka. Arons diy-mobiltelefon med antenn och allt.

Vi gör det tillsammans

Vardagen med våra tre musketörer är inte den lättaste just nu. Känns som alla tre är inne i någon fas samtidigt. Raseriutbrott avlöser varandra. Dumma dej ekar i knutarna. Det smäller lite av misstag. Det är tungt för alla inblandade. Jag hinner inte lösa konflikter i den takt de uppstår. Egentligen vet jag inte ens alla gånger hur jag borde reagera. Eller visst vet jag. Tid. Tålamod. Famn. Kram. Tröst. Samt förklara och prata.

vi gör det tillsammans

Där i mellan alla törnar har de det hur bra som helst tillsammans. Men vinden vänder snabbt. För snabbt vissa gånger. Jag går och sjunger på de få ord jag kommer ihåg från låten Vi gör det tillsammans. Passar bra in här hos oss då de sjunger om att tillsammans är vi starkare och vi lämnar ingen bredvid. Eller något sånt.

åka bil

Lilla hjälpredan

Aron är med på noterna genast då det ska plockas undan. Unda unda säger han och städar ivrigt. Utan tvekan följde han gärna med mej till roskisen också. Båda sa han flera gånger om där vi gick med varsin skräppåse till soporna.

hjälpsam liten

Vår lilla pratkvarn. Förstår allt och lite till. Kan mååånga ord. Pratar med två och tre ords meningar. Händer det något spännande, roligt, tråkigt pratar han om det med oss om och om igen i flera dagar. Sedan kan det vara paus och plötsligt kommer han ihåg händelsen igen.

blöja roskis

Förutom pratkvarn är han också ett fartunder som ständigt råkar ut för små törnar. Ofta stiger han upp, ber att någon blåser och fortsätter. Idag smällde det dock till lite mer. Han grät och hade ont. Jag så inte var han stött sej, men han kunde själv peka ut pannan. Och vilken bula han krockat åt sej sedan. Stackars liten.

bula pannan

I väntan vanliga vardagen

Det var tyngre det här med att vardagen började än jag tänkt. Tyngre för mej själv alltså. Har känt mej som en urvriden disktrasa om kvällarna. Snart blir vi alla vana med den nya vardagen och allt börjar gå på rutin. Det väntar jag på.

en skön dag

I väntan på att vardagen ska börja kännas vanlig har vi idag hängt hemma hos kompisar hela dagen. Så skön dag. Att dessutom kunna promenera efter barnen gjorde det inte sämre direkt.

Med äran i behåll

Måndagkväll och dagen har löpt utan större motgångar. Syster med dotter har gjort oss sällskap hela dagen. Barnens farmor har också varit till stor hjälp då hon varit hemma och barnen fått leka hos dem.

lila blomma

Jag har tvättat två maskiner tvätt, nu börjar det vara undanstökat efter resan. Handdukarna hängde jag på tork ut och fyra timmar senare fick jag rusa ut och riva in de nästan torra då det började ösa ner. Ingen åska hos oss, som det visst varit på många andra håll. Nu återstår att få bort resväskorna från knutarna innan de känns som en naturlig del av inredningen.

Inte som planerat

Efter ett utdraget butiksbesök, med bland annat niskapaskat och kassamaskin som raderar hela vårt köp och tjejen får ta alla typ 100 varor en gång till, var det skönt att gå ut på gården i solskenet. Där ute åt vi mellanmål, Viggo valde att äta uppe i trädet, och hoppade ruta, bland annat.

mellanmål i trädet hoppa ruta

Sedan var det bara att inse att Arons mage inte gillade antibiotika  och fredag eftermiddagen blev inte som jag och barnen planerat. J hade sista dagen på jobbet i dag, i juni börjar nya utmaningar, det hade vi tänkt fira med fin middag och efterrätt. Istället blev det ett nytt läkarbesök med Aron. Med en ny kur landade vi hemma och till kvällsmålet åt vi glassen vi köpt till efterrätt. Nu är jag rätt slut som mamma. Men ett glas bubbel eller två ska sambon och jag njuta av fredagkvällen till ära. Och samtidigt kan vi fira slutet på det gamla och början på det nya och att han har semester nästa vecka.