Det lovas mindre vackert väder till kommande helgen och antagligen har körsbärsträden blommat ut i Roihuvuori tills dess. Jag hade i planerna att åka till parken med alla de rosa träden i sällskap av en vän och våra kameror. Nu får vi se hur det går för oss.

Gissa om jag blev glad då jag såg rosa träd skymta på gravgården här i byn då vi körde förbi. Då var tillfället inte lämpligt att stanna och kameran hemma.

I eftermiddags startade jag i extra god tid mot blivande ettornas föräldramöte (ja, vi har en förstaklassist på hösten). Tidiga starten var inte körsbärsträdens förtjänst, utan kornas som är ute på en betesmark vid vägen vi kör längs dagligen. De helbruna korna var precis nära vägen då vi åkte hem och jag tänkte stanna och fotografera dem två timmar senare.

Men det gick ju inte, korna hade redan vandrat längre in i sin hage. Besviket körde jag till posten och matbutiken. Då plötsligt kom jag på körsbärsträden i gravgården. Jag hade ännu bra med tid för att få några bilden på de vackra blommorna i kvällssolen.

Jag får satsa på korna en annan dag istället. Bäst att ha kameran med alla dagar bara. Nu är jag riktigt nöjd att jag fick några bilder körsbärsträdet.

Jag passade på att ha lite egentid då hela familjen var ute på gården. Medan de äldre barnen hade sitt på gång vid gungorna och den yngsta grejade med pappan gick jag med och såg mej omkring genom kamerans lins.

Det är på något sätt avslappnande att ta bilder och fundera på de manuella inställningarna då det inte blir bra första gången. Jag sjunker för stunden in i en helt annan värld. Samtidigt som jag hör barnens skratt vid gungorna, Arons fråga efter vatten, fåglarna som sjunger och så vidare.

Att sedan när lugnet lagt sej ta en titt på vad det blivit av bilderna är alltid lika spännande. Lyckades jag fånga ögonblicket eller blev allt suddigt. Den lilla skärmen på kameran visar inte sanningen alla gånger. Känslan som väller över mej när jag ser bilden på barnens glädje, den går inte att beskriva.

Glädjen då en bild blir som jag tänkt mej, det känns fint. Samtidigt sitter jag där lite självkritisk och funderar på allt jag kunde ha gjort annorlunda. För att utvecklas och bli bättre. Inte är det väl fel det heller.

Lyckan och kärleken är de största känslorna då jag går igenom dagens bildskörd efter vilken dag som helst. För sällan förevigar jag bråken, striderna, kaoset.

Viggo hade en kompis med hem från förskolan idag, de har lekt hela eftermiddagen. De två yngre och jag gick ut då molntäcket plötsligt sprack och solen tittade fram. Ut hade vi gått oberoende väder, men visst är det trevligare då solen skiner.

Det sedvanliga racet med balanscyklar gick idag upp på sandhögen och ner igen. Vilka skickliga balanserare jag har.

Inser att en bild där mer av sandhögen syns hade varit på sin plats här. Men men, man tager vad man haver och nu har jag ingen sådan bild. Tog bilderna med 75-300mm zoomen så det var lite ovant att behöva backa mycket för att få med hela barnet och cykeln.

Ni får föreställa er en liten sandhög som ger en lagom utmaning att få upp cykeln och en lagom vinnare känsla att susa ner för.

Vissa dagar händer det bara en hel del från morgon till kväll. Först vaknar man och kokar morgongröten och till nästa inser man att man står i köket och städar undan all disk som blivit liggande. Två sådana dagar bakom nu. Utan något speciellt program egentligen.

Vi har hunnit spänna fast nätet runt trampolinen och jag har upptäckt att mitt hat-kärlek förhållande till den kvarstår. Jag har hunnit träna och skriva matdagbok. Viggo har haft kompis här hela eftermiddagen idag. Den vanliga matlagningen och den matlagningen som uppstår då datumen på fisken och broilermaletköttet knacka på dörren. Alla barnens ärenden och all tid man vill hinna vara med dem. Kläderna som tar slut i skåpen och istället kallar på en i smutstvättkorgen. Ja, med andra ord inget extra, men nu är jag totalt slut som artist. Tack och godnatt!