Med en pumpa storlek inte så stor hade jag stora tankar på att koka soppa. Redan före jag började visste jag att det inte kommer att gå vägen med enbart pumpan. Plockade således fram morot, rova, potatis, purjo, palsternacka och selleri också. Istället för pumpasoppa fick vi en höstsoppa som smakade till lunch denna kyliga dag. Pumpasoppa får det bli en annan gång.
Jag hade inte hjärta att avbryta Elins och Viggos lek på dagen för att få ut Elin för vilan. De hade bäddat ner sej på varsin madrass i sitt rum med en massa filtar och mjukisdjur. Där låg de och lekte och lyssnade på en saga från en CD-skiva. När leken tog slut var klockan redan för mycket för ett sovpass för Elins del. Vi mös ner oss tre i soffan med två böcker istället.
Under eftermiddagen blev jag igen påmind att Elin mår allra bäst av att sova en stund på dagen. Två trötta barn som stundvis retar varandra riktigt på avsikt är inte det bästa som finns (däremellan leker de som inget hänt). Mitt tålamod och mina nerver klarar inte allt. Varför är det förresten så svårt att sluta tjata och själv stiga ut ur den där dåliga fiilisen. Jag fick som tur ut oss. Räddningen kan jag tro. En kort promenad envisades jag att vi började med. Sedan lekte de på gården tillsammans och på skilda håll. Barnens farmor gjorde oss sällskap och det om något var skönt.
Jag har som vana eller ovana, helt hur en ser det, att köpa kläder i följande storlek åt barnen. De kläder hamnar sedan ner i lådor och vänta på att kidsen växer. Jag har lite lugnat ner mej med detta sätt, men senast idag insåg jag nyttan med ett litet förråd. Viggos kalsonger började se rätt tajta ut. Inte så konstigt, då de har samma storlek på underkläder med Elin (98/104). Här längs med året har jag köpt boxers i nästa storlek då de varit på rea och idag plockade jag fram en liten hög och tvättade upp. Bra mycket lättare än att behöva springa runt och leta efter rätt storlek, skönt material och för bra pris. I butiken idag var hans storlek slut i var och varannan färg.
Skjortor och blusar har jag lite hejdat mej att köpa på lager, speciellt då Viggo och Elin går en längre tid i samma storlek. Köper istället nytt då det finns något som tilltalar eller då de börjar närma sej följande storlek och kläderna i skåpet blir korta. Nu under galna dagarna passade jag nog på att köpa mjukisbyxor åt Viggo i nästa storlek, även om 116 är rymliga ännu, men jag har äntligen hittat en förmånlig modell som hålls på honom. Name it har collegebyxor med gummiband-knapp spänning i midjan. Bara snöre att knyta har visat sej mindre hållbart längs med dagens alla toabesök, till slut hålls byxorna inte uppe längre. Finns det andra som samlar på sej kläder i för stora storlekar?
En stund själv ute på gården med fyra barn medan systern kokade spenatsoppa åt oss. Jag fick mest iaktta lekarna och hjälpa de två yngsta att komma från plats A till plats B.
Viggo hade hittat ett grönt svärd och lekte mest star wars hela tiden.
Elin pynjade på med lite av varje. Klättrade, gav fart åt kusinen, deltog i Viggos lek för att nämna några.
Aron gungade och pynjade på i sandlådan.
Kusinen gladde sej åt sällskapet.
Ugglerumpan med storasystern.
Något senare än planerat kom vi iväg på vår fiskeutfärd. Vi var först lite osäkra om alla mådde tillräckligt bra efter Viggos illamående på natten. Men han mådde riktigt bra och gick ivrigt fram med maskburken i handen.
Aron fick mera kläder på sej på vägen och fick efter det sitta upp i vagnen. Han gillade att se sej omkring även om han allra helst hade sprungit med de två andra.
På stranden möttes vi av dimma. Landskapet påminde om stämningen i boken om Stackars Pettson, grått, vindstilla och rätt varmt. Naturen förbereder se för vintern nu i rasande fart.
Fiskespöt skruvades ihop och en mask träddes på kroken. Viggo orkade mäta i tre fyra minuter, sedan blev spöt tungt. Masken var borta, men ingen fisk nappade i det grunda strandvattnet.
Viggo och Elin kom igång med leken. De samlade bambu (vass) åt sin panda. De samlade mat åt lejonen. De byggde broar. Aron i sin tur koncentrerade sej på att undersöka bryggan och metspöt.
Varm kakao och mellanmål gjorde susen där ute vid stranden. J försökte tappert fiska, men fiskarna var spårlöst försvunna. Kanske vi får göra de andra fiskarna sällskap på Vårnäs bron någon dag i hopp om napp. Men strunt i den dåliga fiskelyckan, vi hade en gemytlig utfärd hela familjen tillsammans.
Elins ben var trötta då det blev tid att gå hem igen. Den nyligen införskaffade Manducan fungerade utmärkt. Jag tyckte inte hon var tung att bära på ryggen och hon njöt av sin tillvaro, vilade mot min rygg och pratade om allt hon såg här uppifrån.
Ingen ville följa med mej på promenad på förmiddagen. Jag gick iväg själv med kameran på axeln, förstås. Femtio meter fram längs vägen kom jag då Elin hörs gråtande bakom mej, hon springer ikapp mej, hon ville med. Efter att hon lugnat sej fortsätter vi vägen fram hand i hand. Hon närmast dikeskanten, hon vill inte att bilen ska köra över hennes fötter. Lite orolig är hon över mina fötter, men jag övertygar henne att jag hinner stiga åt sidan.
En mysig promenad blev det. Vi pratade på om ditt och datt. Elin plockade några löv, kastade sten i diket medan jag fotade. Då kom hon ihåg att det nära gamla hemmet också fanns ett dike de brukade kasta sten i. En stund saknade vi båda gamla hemmet.
Vi kom fram till havet, destination med vår promenad. Där stod vi en stund och tittade på en förtöjd båt, kände på det hala berget och ringde momi med lektelefonen Elin hade i fickan. Sedan gick vi hem igen. Tack älskade, detta gör vi om!
Förmiddag på klubb för Elins del. Under tiden fick vi andra handla på Prisma! Med andra ord har det skett stora framsteg för Elin på klubben och som vi väntat på detta. Sista halvtimmen av klubben satt vi troget i lilla köket, inget förhastat här inte. Hittills har vi alltså fått sitta i köket, inte avlägsna oss alls. Tills igår, då var vi till posten med Aron. Så skönt att hon vågar, för roligt har hon med vännerna där.
På eftermiddagen spelade vi minnesspel. Först jag och Elin och sedan fick vi Viggo med också. Det blev en förvånansvärt jämn runda då vi alla var med. Det kan förstås hända att jag inte alla gånger lyfte helt rätt kort, men det behöver barnen inte veta.
Jag bakade fröknäcke och svängde ihop snäppet hälsosammare kakaobollar med dadlar, cashewnötter och mandlar för första gången. Jag gillade båda, barnen gillade bollarna, men vågade inte smaka på knäcket.
Dagen avslutades med en tur till bygget. Jag gick äntligen in i vårt hus för första gången. Härligt! Allt känns så rätt.
Den här synen möter en då man kör in på gården. Eller gård och gård, men vad annat kan man vänta sej mitt i ett husbygge. Insidan är allt annat än färdig, men med tid blir det också bra. Jag hade tänkt mej att det kommer att kännas litet då jag stiger i huset för första gången. Källarvåningen kändes liten och likaså taket/golvet före huspaketet anlände. Jag hade svårt att förstå hur vi tänkt få alla rum att rymmas på den ytan. Även om husetpaketet i dagsläge är fullt med ull, brädor och annat kändes det inte litet, utan rätt lagom stort faktiskt. Får se hur det är när innertaket och alla mellanväggar är på plats. Hur som helst ska väl cirka 140 kvadrat hinna till på den våningen. Källaren känns trång ännu också.
Från takstolar till tegel på taket på en vecka (med ett veckoslut i mellan). När karlarna fick upp tegelhögarna på taket på morgonen var de färdig radade samma eftermiddag. Det gick undan. Och nu ser det ut som ett rätt färdigt hus utifrån. Insidan är något helt annat.
