Hej igen. Plötsligt har det blivit februari och bloggen har ekat tom i en dryg vecka. Vi lever och mår. Tänkte skriva bra, men en liten en har feber och hosta. Så vi mår. Slutet av januari var omtumlande, känslornas berg-och-dalbana. Egentligen fortsätter vi alla att åka med allt bara. Får se när det lugnar sej.
Den yngsta i familjen fyllde tre år sista fredagen i januari. Tänk att han redan blivit så gammal. Vi firade Aron i dagarna tre med familj och vänner. Aron hade önskat kladdkaka och hans syskon bakade en god en till kalaset. Jag är så glad då alla tre har en favoritkaka som är lätt att göra och lyckas med. Och som dessutom är god. Finns väl rätt få som inte gillar kladdkaka. Killen själv var nöjd och glad då han fick leka med kompisar, öppna några gåvor och äta kaka.
I och med att Aron fyllde 3 år fick han lämna sina nappar (tuttar som de kallas hos oss) åt ekorrarna på gården. Det var inte alls lätt att packa dem i asken och föra ut dem. Det är inte en vecka senare alls något lättare att somna om kvällen jämfört med den första kvällen. Lägg till 3-åringens egna vilja och vi är inne i rätt intressanta procedurer när det ska somnas. För vem vill somna och vem vill ligga i egen säng, egentligen. Det gör så ont i mej att se hur svårt han har det. Då jag inte kan göra annat än lugnt svara på hans prat. Då det bara är tiden som läker hans ilska och saknad. Vi tar en kväll åt gången. För jag litar på att det finns ett ljus i denna tunnel. Kanske ser vi glimtar denna vecka eller så får vi ännu vänta, men det kommer att bli bra.
Stackars liten, måste vara tungt. Stora saker som sker när man blir 3. Vi kom lätt undan när nappen mer eller mindre ”glömdes” bort. Kämpa på-kramar!