Söndagkväll igen då. Känns som veckan rusade förbi, jag hann inte ägna många tankar åt bloggen där bland alla föräldramöten och den normala vardagen. Det är ovant att inte ha tid och energi att sätta ner på bloggen i samma utsträckning som tidigare. Jag räknar med att läget stabiliserar sej nån gång i framtiden, tills dess blir det sporadiska inlägg.

Jag är så nöjd att få jobba 6 timmars dagar. Fattar inte hur vår vardag skulle fungera om jag skulle jobba normala dagar. Det känns som det nu redan är svårt att få eftermiddagen och kvällen att räcka till allt det vanliga med middag, familjetid och hobbyn. Jag önskar att det här bara är ovana. Vi får se hur det går.

Våra kvällar är rätt intensiva vissa dagar då alla är trötta och utmattade efter arbetsdagen. När lugnet lagt sej funderade vi en kväll varför det inte kunde vara så att i takt med att barnens tålamod tryter och tröttheten tar över skulle föräldrarnas tålamod växa och orken vara bättre än under dagen som gått. Att ha full ork att tas med alla knyck och ryck och slippa det dåliga samvetet då tålamodet varit allt för kort.

Då det inte är så där bra ställt, utan vi alla är finito på kvällen är det enda vettiga att lägga sej i tid. Det blir en utmaning, men gör med säkerhet våra kvällar gemytligare. Eller att andas in och ut och räkna till minst 10 före reaktion.

Vardagen med våra tre musketörer är inte den lättaste just nu. Känns som alla tre är inne i någon fas samtidigt. Raseriutbrott avlöser varandra. Dumma dej ekar i knutarna. Det smäller lite av misstag. Det är tungt för alla inblandade. Jag hinner inte lösa konflikter i den takt de uppstår. Egentligen vet jag inte ens alla gånger hur jag borde reagera. Eller visst vet jag. Tid. Tålamod. Famn. Kram. Tröst. Samt förklara och prata.

Där i mellan alla törnar har de det hur bra som helst tillsammans. Men vinden vänder snabbt. För snabbt vissa gånger. Jag går och sjunger på de få ord jag kommer ihåg från låten Vi gör det tillsammans. Passar bra in här hos oss då de sjunger om att tillsammans är vi starkare och vi lämnar ingen bredvid. Eller något sånt.

Det var tyngre det här med att vardagen började än jag tänkt. Tyngre för mej själv alltså. Har känt mej som en urvriden disktrasa om kvällarna. Snart blir vi alla vana med den nya vardagen och allt börjar gå på rutin. Det väntar jag på.

I väntan på att vardagen ska börja kännas vanlig har vi idag hängt hemma hos kompisar hela dagen. Så skön dag. Att dessutom kunna promenera efter barnen gjorde det inte sämre direkt.