Första advent är här och samtidigt sista november. Nu är det inte långt kvar till jul. I morgon är dagen här som de äldre barnen väntat på, första december med julkalenderns första lucka.
Jag behövde inte gå runt huset för att hitta ett underlag för adventsljusen. Det fick bli en bräda från bygget. En bit som blivit över från en husknut. En rosett per ljus och jag är mycket nöjd med den enkla skapelsen.
Vi vaknade till en vackert vit lillajuls morgon. Det tog inte länge så var det en minne blått och slasken ett faktum. Men det var vackert en stund i varje fall.
Viggo, Elin och jag plockade med J från bygget och gick på julbasar på Lindal lekis. Barnen deltog i mete, vi köpte lotter och vann med en(!!), åt risgrynsgröt och pratade med vänner och bekanta.
I metepåsen fanns förutom godis små (mc donalds) leksaker som varit i flitigt användning hela dagen.
När skymningen föll hade lillajultomten lämnat paket under vår gran och under famos gran.
Vi umgick framför brasan och drack glögg. En skön lillajul må jag säga!
I morgon ska adventsljusen fram. Jag har ett stort problem, hittar inte mitt fat jag har för blockljusen i vår adventsljusstake. Jag får väl gå ett varv runt huset på morgonen och se vad gården bjuder på för material.
Igår fortsatte vi förbereda lillajul. Jag plockade fram lådan med julpynten och gallrade radikalt bland dem. Sedan pyntade min hjälpreda Viggo med placeringstips av undertecknad.
När det blev eftermiddag och J kom hem värmde vi glöggen och åt en burk pepparkakor till. Inget smygätande här inte, som jag pratade om dagen innan. En yttepytte gran hämtade vi in också, ytterst behändigt med granar på små granar några meter från ytterdörren.
Självklart kläddes granen med några små prydnader, ljusslingan var för tung och fick hänga på väggen ovanför istället. På kvällen packade vi ännu lillajulklappar med sambon. Allt klart för lillajul idag.
Jag hittade pepparkaksformerna, i lådan i Viggos klädskåp. Smart av mej att ha dem så nära och inte ute på vinden bland alla andra flyttlådor vi klarar oss utan medan vi bor här. Jag hade alltså inte en klar minnesbild av var jag packat ner formerna i sommar då vi flyttade.
När formerna var funna var det bara att sätta igång julens första pepparkaksbak med Elin, Viggo och kusin-S. CD-spelaren spelade Arnes julmusik och vi hade det mysigt riktigt på riktigt. Jag hade till en viss mån föreställt mej mera stress och kaos, men den delen uteblev.
När jag gräddade pepparkakorna spred sej den ljuva doften av jul i hemmet. I morgon fortsätter vi förberedelser inför jul, lillajulgran ska sågas ner och hämtas in. Förmodligen smyg äter vi en pepparkaka eller två också.
En helt vanlig dag efter klubb och dagis. När det blir kväll känns det som jag inte gjort annat än yrat mellan mat, vila, syskonkärlek och tvätt. Men då jag tänker efter har vi spelat memory med Viggo, prickat klossar med Aron och gjort pepparkaksdeg med Elin och kollat Buu-klubben tillsammans.
Inspirerad av Hannas wokmiddag här en dag blev det wok för samtliga här idag. Nu undrar jag varför jag inte tidigare gjort samma mat åt hela familjen? Eller jag har flera gånger tänkt göra, men ballat bort det med något Aron inte får äta än. Denna wok lyckades jag tillreda på ett Aron vänligt sätt. Riset vi åt till blev också smaklöst och passade honom bra. Dags att skärpa mej, för visst var det lätt.
Jag har dragit mej från att låta Aron äta själv. Med två barn i bagaget som fått äta själv från ung ålder har jag bara inte orkat ta den shown en tredje gång. Nu då han snart är 10 månader och närmar sej ett år inser jag att jag inte kan mata honom i det oändliga hur prydligt det än är så.
Middagen serverades från egen tallrik med sked att äta med. Först såg han mycket förundrad ut och blandade lite med skeden i maten.Försiktigt började han plocka åt sej ris och majs och morot. Broccolin undvek han länge. Det mesta prickade han i munnen, med fingrarna eller handen, skeden höll han ett hårt grepp om.
Det är länge sedan Aron suttit så här tyst då han ätit och aldrig har jag sett honom så här koncentrerad på något. Jag tror minsann han gillade att äta själv. När magen var mätt och jag inte var kvick nog att ta tallriken av honom, låg den ju så klart upp och ner på golvet. Nästa gång är jag skarp på slutet.
Studerar en mina bilder mer noga ser en att ingen av dem lika till färgen. Mest den vita som skiftar olika. Jag testar färgtemperatur (kelvin) inställningar för att få bort det gula ljuset. Inte lätt, inte lätt. Och minst lätt då de gula ljuskällorna har olika nyanser alltså temperatur. Det jag gillar med testkameran 70D (till skillnad från min egen 650D) är att det går att ställa in kelvin värdet själv på skalan. Jag vill inte skicka tillbaka denna kamera alls!
Glöggsäsongen startade för någon vecka sedan och julstjärnan åkte upp i fönstret idag. I morgon kokar vi ihop en pepparkaksdeg.
Vi är lyckligt lottade i vinter. Den bästa pulkabacken finns på bakgården. Det går att åka långt och med bra fart. Ingen rusning är det heller.
Det är ett tag sedan jag njutit lika mycket av att vara ute på gården som idag. Att inte behöva vara sur och purken då man stiger utanför dörren efter kämpig påklädning av samtliga är en trevlig omväxling. Att det är ljusare än på länge gör det också rätt kul.
Det har åkts backe, kastats snöbollar, lekt lejon och körts med plogen. Glada barn med rosiga kinder.
Jag passade på att ta bilder på ett och annat där ute. Bytte till zoom objektivet (70mm-300mm) också för att fånga fåglar, vad annat. Fåglarna ska ni få se, jag lovar.
En födelsedag bör alltid firas, det piggar upp den vanliga vardagen. Pappan i huset fyllde år idag. Medan han var på jobb förberedde vi här hemma, slog in presenter, ritade kort och bakade kaka. I god tid före, ni förstår. Vissa gånger blir allt till samma dag, hur det än planeras på annat sätt.
Lite om kakan. Bland våra böcker i bokhyllan finns några Castor böcker, bävern ni vet, och bland dem Castor bakar. I den boken fyller Castor år och han bakar en sockerkaka tillsammans med Frippe. I slutet av boken finns receptet på kaka. Alla gånger vi läser boken ställs frågan ”När kan vi baka Castors kaka?” och alla gånger har det svarats ”Nån gång ska vi baka den”. Nu var denna nån gång. Med boken uppslagen gjorde som bävrarna i boken eller Elin och Viggo gjorde, jag övervakade att ingredienserna blev rätt. Två stoltare sockerbagare efter att en lyckad sockerkaka var gräddad får man leta efter.
På kvällen gratulerade vi J med gåva, sång och kaka. Ett mysigt litet kalas med tända ljus i mörkret. Grattis käraste!
