Så plötsligt hände det, Elin cyklar med trampcykeln utan hjälp. Det är mycket sällan vill cykla med denna cykeln, nästa alla gånger väljer hon balanscykeln. Idag bad hon om trampcykeln. Där mitt i allt uppmuntrande, berömmande och trampade började hennes framfart kännas lagom stabil. Jag lättade på greppet om handtaget, först bara för små stunder utan att säga något. Och det gick, hon trampade vidare av bara farten. Sedan kunde jag redan börja säga att jag släpper taget och hon bara nickade och fortsatte cykla. I den lilla uppförsbacken mot vägen behöver hon hjälp och med starten lika så, annars klarar hon det själv. Nu kan Elin cykla och vi alla är stolta. Lika stola som då Viggo började cykla utan stödhjul, här.

Idag gjorde vi något riktigt roligt med Aron, till skillnad från det obligatoriska matbutiksbesöket som väntar imorgon, medan Elin var på klubb. Vi hälsade på hos Leo och Danni. Vi tog en promenad till deras nya hus, fick en rundtur inne och på gården. Till slut lekte pojkarna en stund i parken vid huset. Aron roade sej själv där på gården. I den häftiga rutschbanan fick han hjälp av mej, annars gick han omkring och pynjade sitt.

Nu när det börjar vara riktigt skönt att vistas ute, ska vi börja hänga i lekpark med lilleman under vår tumistid. Han gillar att vara ute. Jag har bara glömt att man kan vara ute med bara ett barn, det kräver inte alla barn närvaro. Nu ska vi koncentrera oss på att Aron också får göra något skoj medan de andra har kul på dagis och klubb.

Nu har vi ett simhallsbesök bakom oss då Viggo och Elin har simmat med sina swimfin. Hittills har båda simmat med simpuffar då vi simmat i simhall. Viggo deltog förra hösten i en lek och plask grupp också där han lärde sej grunder för simning och vattenvana.

Våra barn är helt olika vad kommer till beteendet i vattnet. Den ena är försiktig, vill vara nära kanten och helst ha det lugnt runt sej och inget vatten i ansiktet, men simmar bra med hjälpmedel. Den andra är mer vågad, simmar omkring, busar med pappa, vatten i ansiktet gör inte mycket och vattensuparna blir många, idag blev det dessutom nästan en dykning. Och fenan ändrar ju inte på deras vattenbeteende, men båda simmar de med den på ryggen.

Fenan kräver mer av barnen än puffarna som ger mycket flythjälp. Händerna blir helt lediga med fenan på ryggen och barnen får simma fritt med armarna. Med puffarna på armarna har Elin egentligen bara använt fötterna då hon simmar, nu med fenan använder hon händerna också, dels för att hålla huvudet över ytan, dels för att det säkert är lättare nu. Hon simmar runt som hajen själv. Viggo har använt händer och fötter med puffarna och det gör han med swimfin också. Viggo tog idag några få simtag utan några hjälmedel alls.

Fenan får tummen upp av oss alla fyra som var i simhallen idag. Barnen fick mer känsla av att de simmade själv. Och de fick jobba för att hållas på ytan med swimfin. Det går ju att simma på rygg också, vilket Viggo nästan prövade på. Ett litet minus, båda fick skavmärken under armarna av remmen man spänner fenan med. Kan hända vi spände fast den för högt upp. Får testa lägre ner nästa gång vi simmar.

Har ni frågor, tveka inte, fråga och jag försöker svara utgående från våra erfarenheter.