Nu var dagen här. Dagen som Viggo väntat på. Dagen då Noah följde med hem till oss från dagis. De har lekt och busat i fem timmar. Några korta ögonblick utan sysselsättning för att sedan komma igång med följande lek. Det är bara för underbart att se sitt barn ha ett starkt band med en kär vän. Jag hoppas ännu också pojkarna kommer att få växa upp som vänner och ha stöd av varandra de kommande åren.
Jag skjuter antagligen mej själv i foten nu. Men. Aron sov för första gången natten igenom utan en enda droppe mjölk. Före klockan sex ammade jag honom och lade tillbaka i egen säng. 6.38 steg han och jag upp. Klart godkänt! Nu räknar jag med att nästa natt blir katastrof eftersom jag ropar ut detta här, men låt vara då. Jag har sovit över sex timmar i ett streck och det om något är härligt! Det har inte hänt på över nio månader, om jag minns rätt. Det komiska är, att jag nästan känt mej pigg idag efter en natt med längre oavbruten sömn.
Bilderna nedan har inte ett skvatt att göra med varken Arons eller min sömn, men det kvittar. Då barnen och jag var på berget här om dagen knäppte jag lite bilder på naturen runt omkring. Dessa två är på samma motiv, bara fokuset som ändrar. Nu ska vi också fokusera på den goda sömnen, inte de nätter som varit värdelösa (för dem finns det av).
Pappan i huset fick sova vidare då vi andra steg upp där kring sju. Då hade Aron varit vaken en timme redan, men jag vägrade stiga upp med honom. Viggo och Elin uppvaktade pappa med kort och present, Aron hängde med han också, men jag tror bordslampan var intressantare. En gemensam frukost senare åkte fyra av fem på en kort utfärd. Den yngsta lämnades och sova under famos vakande öron.
Vi fyra åkte först till gravgården i byn där vi lämnade ljus och alla saknade. För visst är det tråkigt att inte kunna fira dagen med sin egen pappa. Som tur finns det andra fina pappor som kan firas.
Sedan åkte vi vidare till bygget. Jag har inte varit där och sett vare sej skorsten som börjat resa sej eller innertak som sakta tar form, nu först i form av isolering.
Hemma igen umgicks bröderna medan syster tog en tupplur.
Farsdagskaffe serverades hos fafa. J önskade en cheesecake som jag bakade igår och som vi tog med till kaffet idag. Mycket gott. Det som blev kvar väntar i kylskåpet på att bli uppätet.
Medan jag gick ut på en rask promenad precis innan det blev mörkt tog de andra en legostrid och lekte sedan lejon och häst. Älskar mannens förmåga att leka med barnen. Jag saknar den där inlevelseförmågan nästan helt.
Isolering av innertaket är i full gång. Plast och ull bres ut. Viktigt att göra allt rätt, så värmen och fukten hålls på rätt sidor. Min farbror har lånat oss sin byggställning med hjul, mycket uppskattat. En taklucka till vinden har också monterats. Nu när en del av våningen har rätt takhöjd är känslan en helt annan igen, nu är det inte längre lika stort som förut. Längst ner en bottenplan på våningen vi kommer bo i. Det känns som det börjar vara dags att fundera på ytor, inredning, materialval etc. Jag har bara ingen aning var vi ska börja. Ljust, vitt, grått har vi hittills funderat på.
I källarvåningen har skorstens murandet kommit igång. Det är en god bit till yttertaket, men källartaket närmar sej.
Vår ytterdörr och de andra dörrarna har kommit.
Efter lite gnäll och några jag vill inte, kom vi ut i friska luften. Vi styrde stegen upp på berget utgående från famos tips om omkull fallna träd. Vi hittade flera träd och barnen erövrade trädstam efter trädstam.
Det var så där vackert tyst och stilla i skogen, förutom barnens glada prat. För visst hade de roligt när de kom igång med att klättra, hoppa, krypa, hasa och springa.
Ute i naturen får de leka utan att störa någon, utan att söndra något annat än torra kvistar och mossa. Jag behöver inte neka dem lika mycket som vissa stunder här inne, det om något är skönt. Vi är alla på gott humör, om det råkar vara en bra stund där ute och det var det idag.
Trädstammarna var hala och våta. De nya crocs skorna passade bra för vädret och terrängen, skobottnen gav lite fäste på marken och träden. Elins färgval är rätt känsligt för, ja för allt, men valet var hennes eget.
Viggo och Elin trivs i skog och mark. De vågar mycket, Elin försiktigare och behöver mer hjälp. Med uppmuntran och beröm klarar de allt världens där ute och leendet blir bara bredare i takt med att kinderna blir rödare och modet växer. Glädjen att lyckas, ni vet. Nästa gång vill Viggo att vi går ännu längre bort.
..att ha pappa hemma i god tid före läggdags.
Elin satte sej i Arons babtskydd (som snart ska bytas ut till något, bara vi vet vad som får plars i bilen) och bad om att bli fastspänd och allt. Jag kan inte fatta att hon får plats. Visst hänger fötterna utanför, men det gör Arons också, och visst väger hon något kilo mer än rekommenderat, men nöjd var hon. Och att leka titt-ut lek med kusin var en vinnare.
Gruppfoto, enskilt foto, syskonfoto, kompisfoto och kusinfoto. Det sistnämnda försökte vi oss på idag. Med dålig belysning i vardagsrummet. Med inte för pigga barn. Vi fick fyra kusiner på flera bilder. Ingen lika perfekt som bilderna från förmiddagens dagis- och klubbfotografering, men på allt sätt underbara bilder.
Idag har Aron varit född lika länge som jag var gravid med honom. 40 veckor och fyra dagar. Visst har jag gillat detta liv med honom på utsidan av magen betydligt bättre än slutrakan av graviditeten.
