Jag och Aron uträttade vår onsdagsrutin, matbutiken, då vi först stötte på julgranar i varje knut för att sedan ute på parkeringen mötas av ett starkt solsken. Att sånt. Gillar att vi sett solen, är lite tudelad till julgranarna. Kan ännu nämna att idag var dagen då Viggo och Elin började sjunga julsånger här hemma. Sånger de sjungit på dagis/klubb tidigare idag. Jag tror vi börjar vänta på julen nu, även om far i huset sagt att vi får vänta tills efter hans födelsedag nästa vecka.
Naturfotografen här hej! Eller djurfotografen. Min vana trogen tar jag bilderna genom fönstret, ingen chans att smyga ut med mitt släptåg utan att väcka uppmärksamhet. Tre vitsvanshjortar letade efter ätbart på gården, tills något störde dem och de sprang till skogs med svansarna i vädret. Eller de hoppade nog mera än sprang.
Efter lite gnäll och några jag vill inte, kom vi ut i friska luften. Vi styrde stegen upp på berget utgående från famos tips om omkull fallna träd. Vi hittade flera träd och barnen erövrade trädstam efter trädstam.
Det var så där vackert tyst och stilla i skogen, förutom barnens glada prat. För visst hade de roligt när de kom igång med att klättra, hoppa, krypa, hasa och springa.
Ute i naturen får de leka utan att störa någon, utan att söndra något annat än torra kvistar och mossa. Jag behöver inte neka dem lika mycket som vissa stunder här inne, det om något är skönt. Vi är alla på gott humör, om det råkar vara en bra stund där ute och det var det idag.
Trädstammarna var hala och våta. De nya crocs skorna passade bra för vädret och terrängen, skobottnen gav lite fäste på marken och träden. Elins färgval är rätt känsligt för, ja för allt, men valet var hennes eget.
Viggo och Elin trivs i skog och mark. De vågar mycket, Elin försiktigare och behöver mer hjälp. Med uppmuntran och beröm klarar de allt världens där ute och leendet blir bara bredare i takt med att kinderna blir rödare och modet växer. Glädjen att lyckas, ni vet. Nästa gång vill Viggo att vi går ännu längre bort.
På morgonen började det plötsligt snöa. När vi åkte iväg till dagis var marken inte mycket vit. Jag hoppades att det inte var ett långvarigt snöväder, för ville inte gärna köra hem med sommardäck under bilen på snöslaskiga vägarna. Även om det var regn mellan varven var det snö (slask) som kom ner då vi åkte hem igen på dagen. Inte det minsta kul att köra kan jag säga då vägarna var riktigt vita. Men med rätt hastighet, speciellt i kurvorna, hade jag full koll på bilen hela vägen hem, förutom en halv sekund i en kurva mitt i en backe.
Medan jag bar in butikskassarna passade barnen på att smaka lite på snön. Som tur smakade lunchen bättre. En stund snöade det riktigt ordentligt och marken var nästan vit.
Det vackra varade inte länge, snabbt öste regnet ner. När de äldre barnen var ute i regnvädret fanns det ännu slask på marken att leka med. Men nu tror jag nog allt har regnat bort.
Danni döpte våra träffar till måndagsklubben och jag gillar vår rutin massor. Elin och Minni leker bra ihop och Viggo har plats i leken han med om han väljer att gå med. Det bästa är att ha någon att dela dagen med och kanske rentav hinna prata lite. Idag känns det som vi hann med många diskussioner.
När vi kramat hejdå klädde jag och de två äldre på oss för en stund på gården. Vi råkade tajma ett uppehåll i regnet som fallit hela dagen. Det smakade att andas frisk luft och barnen sprang av sej och hade traktor race.
Dagen grydde med den vackraste himlen. Vi beundrade med Viggo en stund. Sedan tog vi itu med dagens sysslor. Han med leken och jag med städning, matlagning och förberedelser inför Blingo imorgon.
Före lunch tvingade jag ut barnen och mej. Aron fick hänga med i bärsele, då dagensförsta tupplur avbröts av motorsågande grannar före den egentligen ens hann börja. Vackert vindstilla solskens väder och riktigt glada barn trots allt.
På eftermiddagen då det började skymma åkte vi till pappas grav. Sju år har passerat sedan han togs ifrån oss. Det går inte en dag utan saknad. Speciellt tungt känns det att inte ha honom här och lära känna barnbarnen. Och visst saknar jag honom i husbygget också, hur många andra fina som än är inblandade. Pappa är alltid pappa.
Det var precis så vackert på gravgården i skymningen som jag föreställt mej förra året då det blev ett tidigare besök. Detta var första gången vi var på plats som en fem personers familj. Elin undrade iår igen var mofa egentligen är. Inte lätt att förklara denna gång heller.
Dagens naturprogram utspelades där ute gården. Vi fick följa med spektaklet från sovrumsfönstren. En ekorre hade hittat till fågelbordet. Små fåglarna höll sej borta då den fyrbenta satt där och smaskade frön. Kanske inte den mest önskade besökaren vid fågelbordet.
Några modiga flög snabbt fram och tillbaka för att få tag på ett frö. När ekorren var nere på marken för att gömma frön i gräset för vintern passade fåglarna på. Viggo var lätt road då ekorren gömde maten, han vet att djuret är tankspritt och inte hittar sina gömmor och det går ju inte att hitta dem under all snö.
Det blåste stormvind där ute och den lilla kurren satt stadigt (?) på pinnen med fladdrande öron och svans. Den måste ha ett hårt grepp, jag kan bara inte fatta att den satt där helt oberörd.
Det här med vintertid har som tur inte påverkat barnens sömn just alls. Men usch för hur snabbt det blir mörkt på eftermiddagen. Viggo, Elin och jag tog en kort promenad klockan 16.40 och det var ju nästan mörkt redan. Inte kul alls. Dessutom tycker jag att det är lite svårt att se då det skymmer, det är ett konstigt sken där ute då. Eller så är ögonen inte vana ännu. Här blir sen dessutom mörkt på riktigt när solen går ner, eftersom här inte finns gatubelysning. Som tur finns det utebelysning på gården, om en får lust att gå ut på gården i mörkret. Kanske vi skaffar pannlampor åt barnen, kan väl vara roligt att gå ut då.
En shoppingtur med hela familjen resulterade i nya skor åt alla förutom Aron. Han hade också fått, men den minsta storleken var för stor. Barnens bruna skor är köpta redan tidigare, men de andra på bilden är nya från igår. Nu hoppas vi crocs levererar och vi får gå med varma fötter hela vintern. Underbart lätta är skorna dessutom.
Fotade genom sovrumsfönstret, vågade inte smyga ut på balkongen då Elin låg och sov. En nötskrika och talgoxar. Fanns även blåmesar och nån liten näpen en som jag inte kände igen. Ni kommer att få se mer av dessa fågelbilder under kommande vintern. Bara att njuta eller stå ut.
