Den riktigt vanliga makaronilådan smakade extra gott kring det runda bordet i vännernas kök. Vännerna vi inte träffat sedan medlet av december, tänk så det kan gå ibland med sjukdomar som stökar till det. Samtidigt kändes det som en mycket kortare tid sedan senast, då det är så lätt att umgås och fortsätta där vi senast lämnade allt. Även om ingen minns var vi senast blev.

Men en tisdag eftermiddag går fort, alldeles för fort, och snart var det dags att skiljas åt. Det var inte utan protester vi lämnade huset och vännerna. Gav ett litet löfte om att träffas någon dag under ett veckoslut istället. Då hinner barnen leka med annan energi än efter dagis och förskola. Tack Danni och barnen, som vi saknat er!

Sovmorgon för far, gemensam frukost med grytbröd (bloggbröd), kaffe med svärföräldrarna, en tur till graven med barnen, husbygge. Vår farsdag i ett nötskal. Och en stor dos kärlek, tacksamhet och saknad.

I eftermiddags blev det taco/tortillamiddag hemma hos vänner. Jag njöt av sällskapet. Barnen kändes mest trötta. Speciellt Viggo var helt slut efter veckan. Han orkade inte ens leka med de andra.

Tortillas till middag med fem barn kring bordet var till en början stökigt då alla behövde hjälp med fyllning och vikning av plätt. Sedan infann sej en total tystnad då alla åt. Det är länge sedan våra tre suttit såhär stilla i matbordet som nu. Stor tumme upp för middagsmaten!

Lunch till vardags är inte lyx och lugn, utan tvärtom de flesta gånger. Ofta handlar det om att först servera barnen som äter hemma, hjälpa till, ränna till kylskåpet efter allt som glömts, torka klott och spill. Ja, ni vet säkert vad jag pratar om.

Ibland händer det att lunchen blir lugn och stillsam, en trevlig stund tillsammans med en vän. Idag var det en sådan gång. Först en promenad med småfolket för att hämta lunchen. De små skötte sej väl då de somnade och sov igenom lunchen.

Om lunchen smakade? Joo, tack, det gjorde den. Pricken på i:et att få snarvla på med Danni ostört. Händer inte alla gånger vi träffas precis.