Den riktigt vanliga makaronilådan smakade extra gott kring det runda bordet i vännernas kök. Vännerna vi inte träffat sedan medlet av december, tänk så det kan gå ibland med sjukdomar som stökar till det. Samtidigt kändes det som en mycket kortare tid sedan senast, då det är så lätt att umgås och fortsätta där vi senast lämnade allt. Även om ingen minns var vi senast blev.

Men en tisdag eftermiddag går fort, alldeles för fort, och snart var det dags att skiljas åt. Det var inte utan protester vi lämnade huset och vännerna. Gav ett litet löfte om att träffas någon dag under ett veckoslut istället. Då hinner barnen leka med annan energi än efter dagis och förskola. Tack Danni och barnen, som vi saknat er!