Det räcker inte med att han just och just sitter själv och kryper lite grann. Aron har ett stort behov att komma uppåt. Uppåt till alla de andra. Visst är det tråkigt ensam nere på golvnivå. Han hittar lådor, hyllor, bord, för att nämna några, han tar stöd av och reser sej antingen till knästående eller helt och vingla på fötterna.

Det känns jätte jätte tidigt, vår lilla har ju precis blivit sex månader. Det går inte att stoppa honom, men det går att försöka säkra hans omgivning så gott vi kan. Förra natten var den första han sov i stor spjälsäng, för han reste upp på knä i den lilla sängen. I dag visade han att han når upp till barnens legobord. Senare samma dag var bordet redan utbytt till ett betydligt högre. Nu ska det ta ett tag före han når legon igen. Mitt lilla liv har skyndsamt att bli stor. Vemodigt, men fint att få följa med hans framfart. Snart har vi ingen baby mer.

Först var ingen ivrig att hjälpa till. Till slut fanns det två små som skurade i kapp. Far i huset tvättade taket, där barnen inte nådde och sköljde av bilen.

Fafa hängde upp den gröna babygungan på gården. Först gungade Ina-dockan, sedan var det Arons tur. Han var inte alls lika skeptisk som minen på bilden låter tro. Vi fick ge fart också, det då skrattade han och fick hicka. Om jag kommer rätt ihåg är detta första gången Aron gungar själv. Tidigare har han gungat tillsammans med Viggo.