Så var det bara två

Publicerat november 14, 2014 av anni

En av mammas hundar, Nuppu, har som sagt varit dålig hela hösten. Förra veckans torsdag dog hon. Nu får vi tänka att hon och pappa har det bra tillsammans, var de än är. I dag var första gången vi hälsade på hos mamma efter händelsen. Barnen visste om att Nuppu inte finns, hon hade sår i tassen som blev för dåligt att fixas, och att det bara är Wanda kvar. Jag kunde ana en viss lättnad i deras sätt att prata om detta. Bara en hund att hålla koll på, den livligare av dem är borta. Och visst var det lugnare, samtidigt som det var tomt, med bara en hund. Wanda verkade också glad, lekfull och kelsjuk. Viggo satt gärna och klappade och krafsade henne. Elin vågade röra henne och gå förbi henne riktigt själv. Aron var ivrig och samtidigt förundrad över en riktigt hund, han gillar hundar på bild.

Bara mörker hela vägen

Publicerat november 13, 2014 av anni

Det här är Viggos bästa vecka på länge sade han i bilen på vägen hem från dagis. Varför? Joo, han har fått leka med två av sina bästa vänner. Den ena träffen var i tisdags och den andra i dag. På eftermiddagen åkte vi hem till våra kompisar vid gamla hemmet. Dryga tre timmar senare åkte vi hem igen, mycket glada efter flera timmars lek och prat. Viggo var dock ledsen, han ville inte åka hem alls, så roligt hade det varit.

Men alltså, jisses det där mörkret som råder där ute. Det är kolsvart, bäckmörkt största delen av vår hemväg. Gatubelysningen tar slut nån kilometer efter centrum och sedan är det bara mörker. Förutom vid Friggesby där det finns lampor och visst lyser ett och annat hus med gård upp omgivningen på sina ställen. Barnen gläds åt detta mörker, vi kör ju med långa ljusen på och det om något är häftigt.

Sånt vi sett idag

Publicerat november 12, 2014 av anni

Jag och Aron uträttade vår onsdagsrutin, matbutiken, då vi först stötte på julgranar i varje knut för att sedan ute på parkeringen mötas av ett starkt solsken. Att sånt. Gillar att vi sett solen, är lite tudelad till julgranarna. Kan ännu nämna att idag var dagen då Viggo och Elin började sjunga julsånger här hemma. Sånger de sjungit på dagis/klubb tidigare idag. Jag tror vi börjar vänta på julen nu, även om far i huset sagt att vi får vänta tills efter hans födelsedag nästa vecka.

Här hemma på vår gård

Publicerat november 12, 2014 av anni

Naturfotografen här hej! Eller djurfotografen. Min vana trogen tar jag bilderna genom fönstret, ingen chans att smyga ut med mitt släptåg utan att väcka uppmärksamhet. Tre vitsvanshjortar letade efter ätbart på gården, tills något störde dem och de sprang till skogs med svansarna i vädret. Eller de hoppade nog mera än sprang.

En dag med kompisen

Publicerat november 11, 2014 av anni

Nu var dagen här. Dagen som Viggo väntat på. Dagen då Noah följde med hem till oss från dagis. De har lekt och busat i fem timmar. Några korta ögonblick utan sysselsättning för att sedan komma igång med följande lek. Det är bara för underbart att se sitt barn ha ett starkt band med en kär vän. Jag hoppas ännu också pojkarna kommer att få växa upp som vänner och ha stöd av varandra de kommande åren.

Trumvirvel och hurra rop!

Publicerat november 10, 2014 av anni

Jag skjuter antagligen mej själv i foten nu. Men. Aron sov för första gången natten igenom utan en enda droppe mjölk. Före klockan sex ammade jag honom och lade tillbaka i egen säng. 6.38 steg han och jag upp. Klart godkänt! Nu räknar jag med att nästa natt blir katastrof eftersom jag ropar ut detta här, men låt vara då. Jag har sovit över sex timmar i ett streck och det om något är härligt! Det har inte hänt på över nio månader, om jag minns rätt. Det komiska är, att jag nästan känt mej pigg idag efter en natt med längre oavbruten sömn.

Bilderna nedan har inte ett skvatt att göra med varken Arons eller min sömn, men det kvittar. Då barnen och jag var på berget här om dagen knäppte jag lite bilder på naturen runt omkring. Dessa två är på samma motiv, bara fokuset som ändrar. Nu ska vi också fokusera på den goda sömnen, inte de nätter som varit värdelösa (för dem finns det av).

Farsdag

Publicerat november 9, 2014 av anni

Pappan i huset fick sova vidare då vi andra steg upp där kring sju. Då hade Aron varit vaken en timme redan, men jag vägrade stiga upp med honom. Viggo och Elin uppvaktade pappa med kort och present, Aron hängde med han också, men jag tror bordslampan var intressantare. En gemensam frukost senare åkte fyra av fem på en kort utfärd. Den yngsta lämnades och sova under famos vakande öron.

Vi fyra åkte först till gravgården i byn där vi lämnade ljus och alla saknade. För visst är det tråkigt att inte kunna fira dagen med sin egen pappa. Som tur finns det andra fina pappor som kan firas.

Sedan åkte vi vidare till bygget. Jag har inte varit där och sett vare sej skorsten som börjat resa sej eller innertak som sakta tar form, nu först i form av isolering.

Hemma igen umgicks bröderna medan syster tog en tupplur.

Farsdagskaffe serverades hos fafa. J önskade en cheesecake som jag bakade igår och som vi tog med till kaffet idag. Mycket gott. Det som blev kvar väntar i kylskåpet på att bli uppätet.

Medan jag gick ut på en rask promenad precis innan det blev mörkt tog de andra en legostrid och lekte sedan lejon och häst. Älskar mannens förmåga att leka med barnen. Jag saknar den där inlevelseförmågan nästan helt.

Ute i det fria

Publicerat november 8, 2014 av anni

Efter lite gnäll och några jag vill inte, kom vi ut i friska luften. Vi styrde stegen upp på berget utgående från famos tips om omkull fallna träd. Vi hittade flera träd och barnen erövrade trädstam efter trädstam.

Det var så där vackert tyst och stilla i skogen, förutom barnens glada prat. För visst hade de roligt när de kom igång med att klättra, hoppa, krypa, hasa och springa.

Ute i naturen får de leka utan att störa någon, utan att söndra något annat än torra kvistar och mossa. Jag behöver inte neka dem lika mycket som vissa stunder här inne, det om något är skönt. Vi är alla på gott humör, om det råkar vara en bra stund där ute och det var det idag.

Trädstammarna var hala och våta. De nya crocs skorna passade bra för vädret och terrängen, skobottnen gav lite fäste på marken och träden. Elins färgval är rätt känsligt för, ja för allt, men valet var hennes eget.

Viggo och Elin trivs i skog och mark. De vågar mycket, Elin försiktigare och behöver mer hjälp. Med uppmuntran och beröm klarar de allt världens där ute och leendet blir bara bredare i takt med att kinderna blir rödare och modet växer. Glädjen att lyckas, ni vet. Nästa gång vill Viggo att vi går ännu längre bort.

Lycka är..

Publicerat november 7, 2014 av anni

..att ha pappa hemma i god tid före läggdags.

I babyskyddet en fredag