Vi hann fånga de sista solstrålarna med Aron före solen försvann bakom trädtopparna. Då var klockan kring halv fyra. Snart får vi vara ännu tidigare ute för att hinna se solen på eftermiddagen.
Först hopp och spring i trampolinen.
Sedan Arons favorit, lek med vattnet. Han hade vantar på, men de blev våta direkt. Jag fick hjälpa med att fylla kannan, men bära ville han göra själv.
Att bemästra nya färdigheter är vardag för de små. Hittills har Aron övat, övat och åter övat att klättra upp för Liikkurin.
Nu är det inte längre en utmaning, utan går på rutin. Istället tränar han att gå ner för den medan jag andas djupa andetag (så där som under förlossningen) och försöker hålla låg profil för att inte störa honom.
Idag lärde Aron sej gå upp för rutschbanan i Momis lekpark. Först ville han ha hjälp, men jag uppmuntrar honom bara till att försöka och till sist lyckas han. En stoltare kille får man leta efter just då. Storebror kontrade med att springa upp för ruschkanan, så det tränar Aron säkert till nästa.
Det är inte en eller två gånger jag har hjärtat i halsgropen våra barn. När de väl klarar av det de övat är jag stolt så jag spricker. Dessa motpoler i att vara mamma.
En dag på bygget, det var länge sen sist. Golvet i källaren gjöts på måndagen, jag fick se det för första gången idag. Nu känns källarn fem före färdig, om jag inte tänker på bastuavdelningen då.
Vi fick besök av vänner på dagen. J hade många ivriga hjälpredor då gropen med vattenröret skulle fyllas med sand, först isoleras med styrox. Lagom till kaffet körde mamma in på gården, efterlängtad gäst må ni tro. Viggo väntade hela dagen på Momis ankomst.
Sandhögen var den bästa lekplatsen, som alla gånger. Nu hade barnen dessutom bästa åskådarplatser då grävmaskinen jobbade nån meter ifrån dem med att täcka diket. Aron som var lite olycklig då han vaknade från vilan ändrade humör på en halv sekund då han såg grävmaskinen in action. Traktorer och grävmaskiner är bland det bästa han vet. Och Momis hund. Och babblarna. Och Bärtil i Buu-klubben.
Tidigare i veckan grävde svärfar gropen, igår lades vattenröret ner i gropen och idag fylldes gropen. Ett steg närmare att få vatten in i huset.
I slutet av oktober blev källarvåningens golv gjutet. Känslan att stiga in i källaren ändrades totalt. Nu stiger man inte mera ner över tröskeln utan steget slutar där det ska, på rätt golvnivå. Nu känns källarn plötsligt nästan färdig.
Vi firade Halloween på eftermiddagen med vår lilla familj. Vår pumpa blev aldrig karvad, ni kan kolla in denna galet fina kattpumpa istället.
Vi åt middag, knakisar, köttbullar och fransiksar som vi hittade på andra namn åt. Med blooood förstås. Uppskattat av både Elin och Viggo. Aron var mest förundrar. Till efterrätt åt vi spindelcupcakes och barnen drack mumiesaft.
Sedan blev det reflexjakt med ficklampor på den kolsvarta gården. Aron gick mest och lös alla i ögonen medan Viggo och Elin rusade runt gården på jakt efter reflexer. En reflex är ute någonstans ännu, den hittar vi imorgon när dagen ljusnar.
Nu sitter jag här och tycker att det är lite trist att vi inte kom iväg oss till pappas grav. Vi hade all möjlighet, men jag ville åka när det är mörkt och våra kvällar är ännu för korta. Idag klarade jag inte av att kompromissa och åka då det var ljust. Så mindre allhelgona och mera halloween hos oss idag. Tänker samtidigt att det går att tända ett ljus på graven vilken annan dag som helst. Men jag vill gärna göra det på allhelgona också. Han finns i tankarna alla dagar, pappa/mofa. Sörjer att han inte fått träffa barnen och att de inte fått träffa honom. Saknar så det stundvis gör ont.
Jag bakade cupcakes sent igår kväll och barnen fick dekorera dem. Med chokladknappar, strössel och Snören blev det galet fina spindlar. Att baka, eller dekorera, med Viggo och Elin var en rolig grej att göra tillsammans. Inte svettigt och jobbigt som då de var yngre.
Det har stormat en hel del hos oss denna vecka. Inte lätt att vara fyra år. Idag hade vi det bra, bara ett stort utbrott som ekade över hela skolcentret då jag parkerade bilen i fel ruta och benen var för trötta för att promenera och jag vägrade bära två barn. Efter det har det varit en rätt lugn dag. Och en mycket roligt dag.
När vi lämnat Viggo på förskolan iklädd ninjadräckt, Halloweenfest ni vet, tog vi god tid på oss att komma tillbaka till bilen. Några minuters promenaden tog en timme. Vi stannade vid museiområdet och lekte. Tre barn som med humöret på topp klättrade och klev, hängde och rullade och klättrade och klev lite igen.
Denna fredag kan kort och gott klassas som veckans hittills bästa dag. Första kvällen denna veckan jag inte är totalt utmattat och nedstämd. Trevlig fredagkväll kära ni!
Det är nu det börjar vara mörkt då man vill gå ut efter middagen. Trist. Men behöver man frisk luft och utrymme att röra på sej behöver man. Vi hinner inte heller ut alla dagar före middagen, av olika orsaker. Orsaker som att Aron sover så länge, de äldres ska hämtas från dagis och förskola, middagen ska tillredas. Idag var vi en stund och tog i bruk cykellamporna Eva skickade åt barnen i samma paket med Elins nya cykel. En annan dag ska vi ta ut ficklampor, bara jag kollat att tillräckligt många fungerar. Gäller att vara kreativ när mörkret faller på och här ute inte finns annan belysning än den lilla gårdsbelysningen.
Vissa dagar, som idag, är egentligen riktigt bra dagar fram till en viss punkt. Denna måndag var denna stund, som förändrade allt, kommen lite efter klockan tre på eftermiddagen. Efter det kändes inget mera bra och den glada känslan som funnits fram tills då var som bortblåst.
Så fort vi stängde porten till dagisgården började det, gnället, pirret och gråtet. Allt var fel och inget var bra. Det var fel att jag inte hade mat i bilen, men jag fick inte starta bilen för att åka hem. Det var fel på musiken i bilen. Middagen som väntade hemma på uppvärmning ville inte ätas, men allternativ fanns inte. Det var kallt att stå på gården, men det dög inte att gå in. Det var fel att bildörren blev öppen, även om jag lovade stänga den.
En timme efter att allt börjat satt vi kring matbordet och slevade i oss uppvärmd leverlåda. Det var ett snabbare allternativ jag hittade i kylskåpet än köttsåsen som hade krävt kokt potatis som inte var kokt. Under hemresan kom jag bara inte ihåg att lådan fanns hemma. Humöret började stiga lite grann när energinivån steg, men inte tillräckligt. Resten av kvällen var motgångarna inte lika många som under den där hemska timmen, men de fanns där.
Jag kom aldrig ur den uppgivna känslan jag hamnade i då på eftermiddagen. Känslan då inget jag gjorde eller sade vare sej räckte eller dög. Jag hade behövt tre famnar och minst åtta armar under den timmen. Och en teleporter som snabbt tagit oss hem. Mest av allt önskar jag att timmen mellan 15 och 16 inte existerat idag. Då kanske jag hade varit på bättre humör och orkat vara med barnen resten av kvällen. Nu kändes det bara som ett måste. En ny dag imorgon igen.