Första vardagen i juni, alltså igår, åkte vi på utfärd med kompisarna från granngatan. Vi promenerade ner till tågstationen och tog tåget till Grankulla. Där gick vi till lekparken man ser från tåget. En fin lekpark, inget speciellt, men alltid mer än vi har här i egna knutar. Barnen trivdes i de olika klätterställningarna. Eller kan man egentligen kalla anläggningarna för klätterställning då de innehöll så mycket mer än bara ett ställe att klättra på?

Barnen pratade och lekte en stund med en kille de träffade i parken också. Hittills har de alltid varit skygga och bara tittat bort då någon okänd pratar med dem. Skoj då de växer till sej och vågar nytt.

Vi hade en matpaus också. Det behövdes ny energi för att orka leka lite till. En gunga jag inte sett förut fanns i parken. Kul då alla fyra barn fick plats samtidigt. Aron fick ännu nöja sej med att se på från famnen och vagnen. Men att fånga fyra ansikten på en och samma bild, det lyckades jag inte med.

Hemresan blev något lägre då vi missade tåget som åkte hela vägen till Kyrkslätt. För att inte behöva vänta hela halvtimmen på Grani tågstation tog vi följande tåg till Köklax och väntade där en stund på rätt tåg. I Köklax pratade vi lite om lax och fiskar. Kök Lax ni förstår, man brukar äta lax i köket. Dessa kommande femåringar är rätt finurliga med språket redan.

Några soliga timmar med familjen på stranden. Barnen plaskade glatt på i vattenbrynet. Rätt kallt vatten nog ännu, om man frågar mej.

Jag är annars den som inte gärna simmar om inte vattnet är klart och botten fint och hårt. Det går an om det är så pass djupt att jag säkert inte bottnar. Med andra ord dessa inhemska stränder är inte min grej. Ogillar dessutom allt som simmar omkring där och allt som växer som kan kittla på benen. Men säg inget åt barnen, jag försöker att inte smitta dem. Som tur får jag själv välja om och när jag simmar. Och att gå omkring i vattenbrynet är skönt, det har jag inte alls svårt med.

Marianna, Kiitos perhekuvista! Kaikki onnistui.