Den här graviditeten tar på mer än jag vill medge och mer än jag trodde den skulle göra. Jag hoppas detta är en fas, som inte räcket till slutet av januari. Ingen ställning är bekväm länge, benen blir lätt stela och styva och jag känner mej som en anka då jag går. Stundvis värker det under magen och stundvis har jag sammandragnings liknande känslor i mage och rygg. Till råga på allt, har samma konstiga (oförklarliga) känsla infunnit sig där ovanför magen, under brösten, som jag hade med Viggo. Den känslan som då gjorde att jag blev sjukskriven en tid innan mammaledigheten började. Den känslan som kommer om jag sitter för länge, om jag viker mej dubbel för mycket. Mitt i allt detta försöker jag njuta av sparkar och kullerbyttor mini-männsikan sportar med där i magen. För de rörelserna, de gör alla ovannämnda krämpor värda att leva med. Vetskapen om att något fint och unikt växer till sej för var dag som går, gör allt lite mindre jobbigt.

Ibland fösöker jag lägga mej rak på soffan för att räta ut kroppen. Idag fick jag sällskap av en kommande storasyster som så gärna ville vila med mej. Kära söta barn, jag vill orka med så mycket mer än jag gör just nu. Jag vill klara av att sitta på govlet och bygga lego, jag vill orka vara med i era lekar och jag vill ha tio tusen gånger mer tålamod än jag har. Men kom ihåg, jag gör mitt yttersta för att ni två (tre) ska ha de så bra som möjligt! Ni betyder allt och lite till för mej.