Hemma med tre små en måndag, bara för att vi alla är krassliga. Eller jag hoppas barnen är på bättrings väg. Mej ska vi inte gå in på nu. Måndagar har inte det bästa ryktet av veckans alla dagar. Det brukar vara mycket suckar och dålig fiilis, ni vet. Inte hos oss idag.
Jag är ytterst förvånad, för det brukar inte alltid bli så bra när vi är hemma smått sjuka. Kanske det bidrar till den goda känslan att vi alla sov till nästan åtta på morgonen. Något jag inte kan förstå att händer hos oss. Tydligen smakade det med sömn nu, flunsan har säkert krävt sitt.
Till rubriken då äntligen. Efter Arons vila ställde vi upp med pepparkaksbak. Jag försökte hålla borta alla tankar om katastrof. Det blev bland en av de bästa pepparkaks bakningarna med barnen. Viggo är en mästare. Han kavlar själv, vill kanske ha lite hjälp, trycker ut med eftertanke och flyttar figurerna på bakplåtspapper, ibland kanske det slinker in lite deg i munnen.
Elin är en mästare in the making. Hon kavlar och behöver hjälp, men fick den tunnaste degen helt själv. Hon trycker med formarna var som helst på degen, ingen tanke på effektiv användning av degen ännu. Och som hon äter av degen. Fick be henne sluta så hon inte ligger på golvet med magont. Men hon bakar av hjärtats lust hon med, det gör hon.
Sist Aron. Detta var hans första gång att baka pepparkakor. När vi pratade om att baka trodde han vi menade äta pepparkakor och var på väg att hämta burken med pepparkakor från köket. Barnen åt en pepparkaka var före vi började baka, för att slippa en kris i missförståndet. Aron var inte ivrig alls på att baka. Mest ville han äta pepparkakorna vi stansade i degen. Sedan var han färdig.
