Jag kan inte säga att jag saknat denna del av babytiden. Då det ska kokas mat och mixas och mosas. Och klottas då det äts. Ojoj. Det var mindre klott då Aron ännu satt i newborn setet i tripptrappen, men nu när han (temporärt) sitter i bumbostolen vi lånat känns det som maten är överallt. Det hör ju till det vet jag, men suckigt är det stundvis ändå.

Något mycket positivt är det med detta ätande, Aron äter med god aptit. Allt vi hittills bjudit som varit tillräckligt finfördelat slinker ner med fart. Han äter nästan lika fort som sin far. Det gör det mindre jobbigt att tillreda maten och en klarar av klott något bättre. För visst är det härligt då maten smakar och munnen väntar på skeden på vid gavel. På tal om munnen, den första tanden har tittat fram. Än syns det inte mycket av den, men det känns att den är där.

Elin har matat Aron helt själv. Några gånger förut har vi gjort det tillsammans, hon och jag. Kvällsgröten fick hon mata ensam under pappas övervakande ögon. Det händer lätt att den långa skeden slinker för långt in i munnen. Det gick jätte bra och Elin var fokuserad till tusen. Arons tålamod räckte inte alla gånger Elin koncentrerat tog mer gröt på skeden. Han har aptit den gossen.