Precis som meteorologerna förutspådde började det snöa före klockan 14. Genast väcktes drömmen om en vit jul till liv. Det om något vore underbart vackert. Nu har det snöat på sedan dess och snön täcker marken på riktigt. Jag och de äldre barnen var ute en stund i snövädret före skymningen anlände. Då fanns det inte mycket snö än. Ska bli roligt att fotografera vinterlandskap imorgon på morgonen. Jag litar fullt på att snön inte smälter under natten.
Sakta börjar stressen släppa, inte julstressen utan stressen i och med dessa förkylningar. För första gången på länge känns det som vi kan bli friska snart. Samtidigt tar en ny känsla över, ett lugn och en väntan på julen. Jag har egentligen inte förstått att det är jul om några dagar.
Denna söndag fick jag lämna hemmet och i sällskap av syster gå en stund på stan. Lite shopping och en hel del folk. Snön överraskade oss positivt också.
Sedan var det dags att gå till Musikhuset med syster, mamma och mormor på a capella gruppen Rajatons julkonstert. Och vilken konsert det var! De kan sin sak. Nu kan det gott bli jul.
Idag kom vi äntligen ut före det blev mörkt. Kanske det delvis beror på att det inte mera blir mörkt genast klockan tre, utan först närmare fyra. Hur som helst, ett vindstilla småkyligt väder mötte oss. Bara härligt. Vi hittade snabbt ett gemensamt intresse Viggo, Elin och jag, nämligen isen.
Viggo söndrade isen i lilla potten, hans mission var att plocka bort så stora bitar som möjligt. Han lyckades rätt bra, tycker jag.
Elin cyklade runt med balanscykeln, först skulle hon akta för isen storebror placerade på gräsmattan och sedan fick hon lov att köra över och krossa den. Lycka!
Ni gissar säkert vad jag gjorde? Exakt, fotograferade isen och den frusna naturen. Mot slutet blev det för mörkt och kameran fick vänta inne.
Jag hade glömt kameran hos mor min igår. Utan kamera finns det inga bilder och jag har svårt att producera vettiga inlägg utan bilder. Därav ett avbrott på en dag. Har i och för sej inget märkvärdigt att komma med. Eller jo, två saker.
Aron är inte det minsta rädd för momis hund. Första av våra tre som inte är rädd. Han klappade, pajade, klättrade över, satt på Wanda igår utan någon rädsla alls. En gång blev han till sej, då hon slickade honom.
Och Aron har lärt sej klappa. Bland det sötaste då han upptäckte att det går att föra händerna ihop och att det låter. Han kollar på ena handflatan medan han försiktigt klappar med den andra.
Imorgon gör vi ett försök på vanlig vardag efter en paus på nästan två veckor med sjukstuga. Dagis för den förstfödde på programmet.
Äntligen blev det fixat, något som stått på agendan sedan flera månader tillbaka, min kråkbo fick inte en utan tre omgångar med saxen hos bästa systern. Nu är de slitna stripiga topparna, som gjort att jag haft håret fast konstant i en evighet, ett minne blått. Nu känns det nytt och fräscht och lite konstigt. Konstigt då det inte går att få håret på tofs och konstigt då längden tar slut på hälft och lite obekant spegelbild. Jag kunde inte vara mera nöjd med att håret äntligen är klippt! Elin står för efter-bilderna.
Vackert och fascinerande det här med vatten som fryser till is hör ni. Jag har inte tänkt på det förut, men när jag kollade på bilderna jag tog ser jag de fina mönstren. Det ser lite ut som vattnet frusit mitt i rörelsen.
Jag stack ut min näsa på förmiddagen. Ingen anna ville följa med, därmed blev det bara en snabb tur med skräpet i ena handen och kameran i den andra. När båda händerna var lediga att fatta tag och kameran njöt jag några minuter av tystnaden och lugnet. Ja, jag njuter av att se omgivningen genom kameralinsen, jag får själv välja vilka delar jag ser. Ja det var tyst, bara en korp flög över med ett himla liv, annars var det tyst. Och vackert. Se själv.
Nu ska ingen bli skrämd, Aron lämnades inte ensam inne med de två äldre, han låg i sin vagn och sov gott på balkongen.
Linda ordnade bloggträff i sin klädaffär DinoDina i Karis igår kväll. Det var spännande att delta, men med Danni och Aplo i samma bil glömde jag bort att vara nervös. Tur det, det var en kul kväll med många bloggkompisar jag äntligen fick träffa live. Det är underligt hur en kan tycka sej känna någon en aldrig träffat, men positivt underligt.
Kvällen slutade med att jag köpte ett objektiv då det var black friday och allt. Nu kan ni gissa vilket det blev medan jag väntar på leverans.
Inspirerad av Hannas wokmiddag här en dag blev det wok för samtliga här idag. Nu undrar jag varför jag inte tidigare gjort samma mat åt hela familjen? Eller jag har flera gånger tänkt göra, men ballat bort det med något Aron inte får äta än. Denna wok lyckades jag tillreda på ett Aron vänligt sätt. Riset vi åt till blev också smaklöst och passade honom bra. Dags att skärpa mej, för visst var det lätt.
Jag har dragit mej från att låta Aron äta själv. Med två barn i bagaget som fått äta själv från ung ålder har jag bara inte orkat ta den shown en tredje gång. Nu då han snart är 10 månader och närmar sej ett år inser jag att jag inte kan mata honom i det oändliga hur prydligt det än är så.
Middagen serverades från egen tallrik med sked att äta med. Först såg han mycket förundrad ut och blandade lite med skeden i maten.Försiktigt började han plocka åt sej ris och majs och morot. Broccolin undvek han länge. Det mesta prickade han i munnen, med fingrarna eller handen, skeden höll han ett hårt grepp om.
Det är länge sedan Aron suttit så här tyst då han ätit och aldrig har jag sett honom så här koncentrerad på något. Jag tror minsann han gillade att äta själv. När magen var mätt och jag inte var kvick nog att ta tallriken av honom, låg den ju så klart upp och ner på golvet. Nästa gång är jag skarp på slutet.
Studerar en mina bilder mer noga ser en att ingen av dem lika till färgen. Mest den vita som skiftar olika. Jag testar färgtemperatur (kelvin) inställningar för att få bort det gula ljuset. Inte lätt, inte lätt. Och minst lätt då de gula ljuskällorna har olika nyanser alltså temperatur. Det jag gillar med testkameran 70D (till skillnad från min egen 650D) är att det går att ställa in kelvin värdet själv på skalan. Jag vill inte skicka tillbaka denna kamera alls!
Vackert vitt där ute i trädgården. Antar att det är ett minne blått i morgon, men det blir väl mera snö ännu i vinter.
