Ett. Våghalsen själv är hur nöjd som helst då han vant ställer sej på Liikkurin och hoppar där. Som tur lyfter inte hans fötter då han hoppar, han böjer på knäna och säger något som liknar hopp.
Två. Materialisten i mej hurrar över dessa muggar för samtliga i familjen som nu ska pryda badrummet.
Tre. Den glade bagerskan som nästan helst själv bakat Marianne muffins.
Elins första dag på klubben efter semestern var lyckad med peffisbacke, bygg av snögubbe och en familjeteckning. Saknade sin bästis där, men kanske de träffas imorgon. Efter klubben var vi hemma hos systern och S.
När Aron sov fick flickorna leka med de små stenarna. Det serverades kaffe med flera sockerbitar och dockorna fick mat och vitaminer i mängder.
Vi hade en mysig sagostund före båda tjejerna sov på terrassen. Och då alla tre barnen sov samtidigt satt jag och systeryster på soffan. Det har inte hänt tidigare, men nu var ju Viggo på dagis. Annars hade vi haft honom som sällskap.
Sista första gången för dagen, Viggos innebandy gick bra. Barnen spelade i en timmes tid. En nöjd fundersam pojk efter första träningen, jag har svårt att tolka om han hade förväntat sej annat eller vad han tänkte på. Nästa vecka vill han gå igen, så helt fel har det inte varit.
Imorgon har Viggo första innebandyklubben. En klubb för barn i 5-6 års åldern där de får bekanta sej med grenen. Innespelskor köptes idag och sedan dess har han prövat skorna otaliga gånger.
En kort sählyträning drog pappan åt Viggo och Elin på vita vinden och skorna fungerar utmärkt. Svettband får Viggo låna (ett rent såklart) av pappan och sin drickaflaska har han plockat fram. Klubban ligger ännu på vinden, den får vi inte glömma.
Jag har på känn att morgondagen kommer att präglas av en ivrig och nervös liten man. Som tur får han leka av sej på dagis först, kanske glömmer han vara pirrig där. Jag är också nervös inför första träningen, tänk om det blir en total flopp och han inte vill gå igen? Samtidigt, tänk om detta är hans grej och en idrottsform för framtiden?
Då mitt och tre barns humör inte var på topp direkt var det ytterst skönt att vännerna körde till oss för en stunds utelek.
Visst var jag själv på bättre humör då jag gick in igen. Därmed var alla andra också muntrare. Humöret hos samtliga går hand i hand ni vet.
Under natten hade det snöat och gården låg vackert vit igen. Gården plogades med traktor på morgonen och barnen var ute i två repriser och lekte. På eftermiddagen hann jag också med ut.
Skidorna gled bra på den plogade gården. Den lilla infartsbacken gav lite känsla av att åka backe. Viggo gillade och trivdes på skidorna länge.
Den orörda vita naturen och de snötunga grenarna är alla gånger lika vackra.
Aron njuter också då traktorn gjort jobbet och han kan promenera runt på gården utan några som helst problem. Han överraskade oss dessutom och orkade vara ute lika länge som vi andra.
Flera turer i snöskoveln blev det för Viggo och Elin. De åkte buss och hästkärra för att komma på jobb, hem och ut i striden.
Hela familjen på gården på förmiddagen. Det var länge sen sist. Aron gick världsvant omkring, det klär honom att det inte finns just någon snö alls.
Viggo och Elin försökte söndra isen på lilla potten, utan att lyckas. Sedan hade de turvis tråkigt och ville in, tills de började köra omkring på varandra i den gröna gåvagnen, sedan ville de inte in alls.
Aron var i sitt esse, både katten och traktorn på plats. Undrar när han blir rädd för traktorn, skygg för folk och höga ljud. Eller kommer han att hållas som nu? Ivrigt intresserad för det mesta han ramlar över.
Något som bara skulle ta en halv timme av utevistelsen, tog till slut hela dagen (med tvättskum som torkade och en butiksresa under tiden). Att byta bilstol åt Aron och städa bilen samtidigt. Aron har hittills suttit i babyskyddet, men nu var det dags för ett byte. Vi var redan beredda att åka till bilstolsbutiken och för att få tre stolar att passa på bakbänken. Men icke sa nicke, stolarna vi hade sedan gammalt gick just precis in i bilen. Det var redan mörkt då J monterade stolarna, jag får ta bild när vi åker första gången.
Som Elin har väntat på att få håret klippt, sedan mitt hår klipptes i slutet av förra året. Likadant hår som mamma ville hon ha. Idag fick vi bästa moster till oss med saxarna med sej. Efter mellanmål blev det dags för frissa för Elin. Hon har utvecklats till en duktig kund, beställde själv ny frisyr och satt stilla hela tiden. Efteråt beundrade hon nya looken i sin lilla spegel. Mycket nöjd med resultatet var hon, kan det konstateras.
Vissa stunder förvånar han oss alla med sina påhitt, vår Aron. Det är lätt att glömma bort att han är så liten som han är.
Senast idag försökte han klättra upp i spel och pussel hyllan och det gick så klart inte. Vad gör han då? Joo, går in i storasyskonens rum, hämtar pallen, ställer den vid hyllan och försöker klättra igen. Jag sitter på golvet och gapar, fattar inte hur han kan utföra en sådan handling. (Skamset olika belysning fick jag på mina bilder också)
Tidigare i veckan försökte han styra tv:n hos momi med fjärrkontrollerna. Modellinlärning i all högsta grad, både agerandet med pallen och med fjärrkontrollen.
Det nya året förde med sej en ny sorts vardag för oss. Nej, jag har inte börjat jobba. Vill inte än sätta min minsta på dagis för att sedan sköta andras små på jobbet. Det känns helt fel just nu och den dagen kommer snabbare än jag vill tänka oberoende.
Det nya i vår vardag då alltså, Viggo har börjat gå längre dagar på dagis. Hela hösten hade de lika långa eller korta dagar med Elin. Med andra ord då Elins klubb tog slut kl 11.30 fick Viggo också följa med hem. Från och med igår förlängde vi Viggos dagar till eftermiddagen. Och som han trivs! En trött och nöjd fem-åring får vi hem. Nu ska denna mammahjärna bara vänja sej vid tanken att han är långa dagar på dagis, medan jag är hemma. Det är nu till en början en konstig känsla.
Nu har Elins klubb inte börjat efter jullovet och hon har nog lite tråkigt här hemma med Aron och mej. Jag försöker ta vara på vår tumistid medan Aron sover, vi pusslar tillsammans och läser de böcker hon vill samt gör annat hon själv vill. Samtidigt märks det på henne att hon är ledsen eller lite nere, den nya vardagen utan Viggo hemma hela tiden är konstig för henne med.
Kring lunchbordet är vi tre istället för fyra. Maten smakar åt mitt sällskap. Aron slevar i sej riven morot som aldrig förr. Elin övar att hälla mjölk i glaset med stor koncentration. Visst vänjer vi oss vid denna vardag och lär oss gilla den. Jag börjar sakta gilla tiden mitt på dagen då både Aron och Elin sover. Jag har tid för bara mej själv, det har inte hänt på år med barnen hemma då Viggo slutade sova dagssömn. Nu ska jag bara hitta på hur jag får maximalt ut av min egen tid medan de två sover.
Mammas hund har ett tålamod av stål, annat kan jag inte säga. Aron har klättrat över henne, petat i näsa och ögon, legat på henne och klappat lite mellan varven. Allt Wanda gör är gäspar och slickar sej om munnen för att lugna ner sej själv.
