Vissa dagar, som idag, är egentligen riktigt bra dagar fram till en viss punkt. Denna måndag var denna stund, som förändrade allt, kommen lite efter klockan tre på eftermiddagen. Efter det kändes inget mera bra och den glada känslan som funnits fram tills då var som bortblåst.
Så fort vi stängde porten till dagisgården började det, gnället, pirret och gråtet. Allt var fel och inget var bra. Det var fel att jag inte hade mat i bilen, men jag fick inte starta bilen för att åka hem. Det var fel på musiken i bilen. Middagen som väntade hemma på uppvärmning ville inte ätas, men allternativ fanns inte. Det var kallt att stå på gården, men det dög inte att gå in. Det var fel att bildörren blev öppen, även om jag lovade stänga den.
En timme efter att allt börjat satt vi kring matbordet och slevade i oss uppvärmd leverlåda. Det var ett snabbare allternativ jag hittade i kylskåpet än köttsåsen som hade krävt kokt potatis som inte var kokt. Under hemresan kom jag bara inte ihåg att lådan fanns hemma. Humöret började stiga lite grann när energinivån steg, men inte tillräckligt. Resten av kvällen var motgångarna inte lika många som under den där hemska timmen, men de fanns där.
Jag kom aldrig ur den uppgivna känslan jag hamnade i då på eftermiddagen. Känslan då inget jag gjorde eller sade vare sej räckte eller dög. Jag hade behövt tre famnar och minst åtta armar under den timmen. Och en teleporter som snabbt tagit oss hem. Mest av allt önskar jag att timmen mellan 15 och 16 inte existerat idag. Då kanske jag hade varit på bättre humör och orkat vara med barnen resten av kvällen. Nu kändes det bara som ett måste. En ny dag imorgon igen.
