Dagens bild i naturfotoutmaningen är från i torsdags. Det fick bli så, för idag kom vi inte ut alls. Inte ens en gång.
Istället blev det innebandy och brännboll på vinden. En liten möblering på vinden blev det också. Nu är en del av vårt bråte lite mer organiserat.
Viggos gömställe, klätterträdet, har tappat så gott som alla blad. Alla eklöven är samlade i en stor brun hög under trädet. Barnen leker tarzan med lian och svingar sej i högen med bladen. Högen doftar så där gott som vissa blad gör så här om hösten.
Dagens absolut vackraste var soluppgången. Vi satt och åt morgonmål med barnen då Elin märkte morgonrodnaden. Någon minut senare var allt det vackra förbi och himlen lika grå hela dagen igenom.
Vi vaknade till en vacker morgonfrost. Det var en ren fröjd att köra upp till förskolan och dagiset då det var dis över alla åkrar och solen precis höll på att gå upp. Ingen bild på detta då det inte fanns tillfälle att stanna och fotografera.
Istället får denna frusna vattendroppe representera bild 2 i naturfotoutmaningen.
Jag och utmaningar är inte den bästa kombinationen. Nu talar jag om utmaningar på sociala medier. Fick för en tid sedan en selfieutmaning på facebook där grejen var att publicera en selfie i tre dagar. Jag har hittills laddat upp en bild jag tog på mej och Aron. Sedan har jag glömt grejen.
Silje hade antagit en naturfotoutmaning på sin blogg och utmanade alla intresserade att göra lika. Denna utmaning kändes som jag, men samtidigt velade jag länge om det är någon idé att jag antar den för risken finns att jag inte slutför det. Bestämde mej till slut för att ge det hela ett försök. Så här kommer den första bilden till min naturfotoutmaning.
Jag försöker bidra med bilder som jag tagit just den dagen, denna tog jag igår. Men om det visar sej svårt gör jag som Silje och gräver i arkiven. För vem gillar inte en sommarbild mitt i novembermörkret. Önska mej lycka till! Vi ses imorgon med bild nummer två. Om någon där ute vill anta utmaningen är det bara roligt. Grejen är alltså en naturbild i sju dagar.
Vi hann fånga de sista solstrålarna med Aron före solen försvann bakom trädtopparna. Då var klockan kring halv fyra. Snart får vi vara ännu tidigare ute för att hinna se solen på eftermiddagen.
Först hopp och spring i trampolinen.
Sedan Arons favorit, lek med vattnet. Han hade vantar på, men de blev våta direkt. Jag fick hjälpa med att fylla kannan, men bära ville han göra själv.
Att bemästra nya färdigheter är vardag för de små. Hittills har Aron övat, övat och åter övat att klättra upp för Liikkurin.
Nu är det inte längre en utmaning, utan går på rutin. Istället tränar han att gå ner för den medan jag andas djupa andetag (så där som under förlossningen) och försöker hålla låg profil för att inte störa honom.
Idag lärde Aron sej gå upp för rutschbanan i Momis lekpark. Först ville han ha hjälp, men jag uppmuntrar honom bara till att försöka och till sist lyckas han. En stoltare kille får man leta efter just då. Storebror kontrade med att springa upp för ruschkanan, så det tränar Aron säkert till nästa.
Det är inte en eller två gånger jag har hjärtat i halsgropen våra barn. När de väl klarar av det de övat är jag stolt så jag spricker. Dessa motpoler i att vara mamma.
En dag på bygget, det var länge sen sist. Golvet i källaren gjöts på måndagen, jag fick se det för första gången idag. Nu känns källarn fem före färdig, om jag inte tänker på bastuavdelningen då.
Vi fick besök av vänner på dagen. J hade många ivriga hjälpredor då gropen med vattenröret skulle fyllas med sand, först isoleras med styrox. Lagom till kaffet körde mamma in på gården, efterlängtad gäst må ni tro. Viggo väntade hela dagen på Momis ankomst.
Sandhögen var den bästa lekplatsen, som alla gånger. Nu hade barnen dessutom bästa åskådarplatser då grävmaskinen jobbade nån meter ifrån dem med att täcka diket. Aron som var lite olycklig då han vaknade från vilan ändrade humör på en halv sekund då han såg grävmaskinen in action. Traktorer och grävmaskiner är bland det bästa han vet. Och Momis hund. Och babblarna. Och Bärtil i Buu-klubben.
Tidigare i veckan grävde svärfar gropen, igår lades vattenröret ner i gropen och idag fylldes gropen. Ett steg närmare att få vatten in i huset.
I slutet av oktober blev källarvåningens golv gjutet. Känslan att stiga in i källaren ändrades totalt. Nu stiger man inte mera ner över tröskeln utan steget slutar där det ska, på rätt golvnivå. Nu känns källarn plötsligt nästan färdig.