Vi började dagen allt för tidigt och således bäddat för katastrof, men underligt bra har vi haft det. Vi tar det från början. Viggos förkylning har kommit till punkten där slemmet lossar, han hostar mycket och är jätte snorig. I går kväll då han somnat hostade han tills han spydde. Halv fem på morgonnatten hör jag honom hosta igen. Samma procedur upprepas som i början av natten. Skillnaden är att vi inte behöver byta lakan utan han träffade fatet och att han inte somnar om mera. I samma veva har Elin vaknat och även hon tar morgon. Arons dag börjar då Js väckarklocka ringer 5.30. Så god morgon bara!

Medan Aron sov pysslade de äldre julgran och snögubbe och vi hade några burkar glitter över hela köket. Men barnen var lyckliga och jag imponerad över deras alster. Sedan tog vi en vilopaus. Jag fick slumra i 20 minuter och det räddade dagen. Senare sov Elin ute i vagnen medan Viggo tog sej genom hela dagen utan att sova alls.

Humör har vi inte saknat, nerver nog stundvis. Viggo hittade en klips man stänger påsar med som han fäste i Arons hår. Aron gick glatt omkring med fin frisyr utan att alls förstå varför vi andra kiknade av skratt. Håhåååh sån humör.

Nu är jag tacksam att den evighetslånga dagen tagit slut och hoppas vi får sova i natt eller åtminstone slipper lakansbyten.

Elin bad om en cykelpromenad. Även om jag inte känner mej helt 100 gick jag mycket gärna med på hennes förslag. Vi har alltså inte varit ute på en halv evighet, känns det som, tre dagar är det väl i verkligheten.

Med reflexvästar på for vi iväg på vår cykelprommis. Jag hade inga höga förväntningar om att komma långt, all frisk luft var välkommen. Som tur siktade jag inte på flera kilometer, för efter 400 meter var sällskapet färdigt. Jag lurade oss kanske 40 meter framåt och sedan vände vi hemåt. Hemma igen var vi båda glada och nöjda.

Aron var med på tupplurspromenad. Det gick mindre bra, men har var hur glad som helst resten av dagen trots det.

Aron blev tio månader för några dagar sedan. Nu om någonsin känns det nog som vår baby inte längre är en baby. Han går hellre än kryper. Pratar Titta! Dää! Mamma! Inte efter varandra som i en mening, utan han använder orden enskilt. Aron vet vad han vill och kan ganska bra uttrycka sej just med de där tre orden och genom att peka. Han vill gärna vara i famnen och pekar vart han vill och se på något speciellt. Han lär sej nya färdigheter konstant och gillar att upprepa en handling. Det är inte samma kille som lägger sej på kvällen som vaknade den morgonen.

I kväll lekte vi tre personers familj då de äldre barnen somnade tidigt. Rena rama lyxen att få följa med minstingens framfart ostört (det händer inte värst ofta). Hur han försökte komma åt köksredskapen som hängde på krokarna i lekköket. Hur han försiktigt klättrade upp och ner på barnpallen. Hur han lät sej fascineras av spisens lampor och inte riktigt förstod hur de fungerade. Hur han vispade, penslade, blåste och drack. Härliga älskade upptäckare, Tack för kvällens lek!