Barnens nya kusin fick samma födelsedag med deras farfar. Fafas födelsedag firades med kaffe och tårta på bygget idag.
Viggo och Elin valde att äta i Viggos rum nu medan det ännu är tillåtet. Jag drömmer att vi nästa sommar får fira Elins och Viggos födelsedagar i vårt eget hem. Arons firar vi ännu här i vår våning.
Efter kaffet försökte vi hjälpa J med att lägga styrox i garaget. Snabbt insåg vi att största hjälpen var att åka hem och leka på gården och lämna pappan och bygga själv.
Mycket nytt idag. Systern fick sitt andra barn, S blev storasyster, våra tre fick en fjärde kusin, mamma fick sitt femte barnbarn och jag blev dubbelmoster. Det har varit en känsloladdad natt och dag. Jag har fått spendera natten, morgonen och dagen med systerdottern. Härligt att ha tid för henne. På kvällen packade jag min familj i bilen och åkte för att träffa den nyblivne tvåbarnsmamman och mosters andra ögonsten. Ett nytt litet liv. Och hur kan hon vara så liten. Och tänk att våra små också varit så små, plus minus några centimeter och gram.
Det blev en fredag eftermiddag med familjen. Vi träffade J när han kom med tåget till Kyrkslätt. Ett besök på Café Rosta, en sväng på tivoli och pizza till allt för sen middag.
Aron är med på noterna genast då det ska plockas undan. Unda unda säger han och städar ivrigt. Utan tvekan följde han gärna med mej till roskisen också. Båda sa han flera gånger om där vi gick med varsin skräppåse till soporna.
Vår lilla pratkvarn. Förstår allt och lite till. Kan mååånga ord. Pratar med två och tre ords meningar. Händer det något spännande, roligt, tråkigt pratar han om det med oss om och om igen i flera dagar. Sedan kan det vara paus och plötsligt kommer han ihåg händelsen igen.
Förutom pratkvarn är han också ett fartunder som ständigt råkar ut för små törnar. Ofta stiger han upp, ber att någon blåser och fortsätter. Idag smällde det dock till lite mer. Han grät och hade ont. Jag så inte var han stött sej, men han kunde själv peka ut pannan. Och vilken bula han krockat åt sej sedan. Stackars liten.
Vattna och klappa är nästan samma sak, eller hur?
Glädjen att få vara med flickorna då de gungar i hängmattan.
Väninnorna var kanske inte fullt lika lyckliga alla gånger, men det kvittar hälsar Aron.
Jag har hakat upp mej på de gula blommorna i trädgården. Eller rättare sagt fjärilarna på de gula blommorna. Flera gånger dagligen, förutsatt att vi är hemma, går jag ett varv till blommorna. Med eller utan kamera. Med eller utan barnen. Barnen har blivit riktigt duktiga på att närma sej planteringen sakta och tyst, för att inte skrämma bort fjärilar, humlor och andra insekter. De är också skickliga på att hitta insekterna där bland gula blommor och blad. Det är intressant och avslappnande att så där och iaktta insekterna.
Barnen dansade sanddans i sandlådan. Inte regndans som tur. Jag tror inte heller de önskade mera sand eller något annat speciellt med sin dans, så där som med regndans. Det såg ut som sanddansen var rent och skärt nöje.
Bilderna tagna med EOS M3.
På Elins initiativ gick vi iväg på en promenad. Knappt kom vi utanför gårdens staket då det började hända. En grävmaskin och en lastbil samt två arbetsmän var allt som behövdes för de tre kusinerna. När de plattat jorden och sått gräsfröna kunde vi fortsätta. 100 meter hemifrån vände vi hemåt igen. Ingen powerwalk direkt, men barnen njöt.
Det var tyngre det här med att vardagen började än jag tänkt. Tyngre för mej själv alltså. Har känt mej som en urvriden disktrasa om kvällarna. Snart blir vi alla vana med den nya vardagen och allt börjar gå på rutin. Det väntar jag på.
I väntan på att vardagen ska börja kännas vanlig har vi idag hängt hemma hos kompisar hela dagen. Så skön dag. Att dessutom kunna promenera efter barnen gjorde det inte sämre direkt.