Sötaste fadderbarnet fyllde fyra idag. Vi gick på kalas hela familjen. Ett djurtema på bjudningen och dekorationerna.
Aron åt upp hälften av krokodilens tomattaggar. Grodans fruktsallad smakade den också. Idéer att lägga bakom örat inför kommande kalas. Min ultimata favvo var nog kanelbullarna. Sofia själv hade varit med och bakat dem, jag kunde ha ätit hur många som helst.
Vi spelade Afrikas stjärna med Elin och Viggo medan Aron sov. Pappan som sover på soffan deltog också i spelet efter sin tupplur. Helt klart dagens mysigaste stund där på vardagsrumsgolvet. Jag får börja göra tid i vardagen för mera spel med de äldre också då det är barnen och jag hemma. Vi alla njuter av att spela tillsammans. Spännande var det förstås också, vem hittar Afrikas stjärna först och vem träffar på bovarna.
Vardagen med våra tre musketörer är inte den lättaste just nu. Känns som alla tre är inne i någon fas samtidigt. Raseriutbrott avlöser varandra. Dumma dej ekar i knutarna. Det smäller lite av misstag. Det är tungt för alla inblandade. Jag hinner inte lösa konflikter i den takt de uppstår. Egentligen vet jag inte ens alla gånger hur jag borde reagera. Eller visst vet jag. Tid. Tålamod. Famn. Kram. Tröst. Samt förklara och prata.
Där i mellan alla törnar har de det hur bra som helst tillsammans. Men vinden vänder snabbt. För snabbt vissa gånger. Jag går och sjunger på de få ord jag kommer ihåg från låten Vi gör det tillsammans. Passar bra in här hos oss då de sjunger om att tillsammans är vi starkare och vi lämnar ingen bredvid. Eller något sånt.
Jag och filuren har veckohandlat för dyra pengar och i evighetslänge i förmiddags. Jag bara inte förstår hur jag är så långsam i matbutiken. Har inköpslista, butiken är bekant (förutom att de just nu möblerar om, igen) och sällskap får snabbt tråkigt. Så det borde ju gå undan. Hemma var vi just precis vid lunch. Det var den förmiddagen. Ni kan säkert gissa att killen inte var ivrig på att somna när det var dags att vila på maten. Han hade ju stackarn all energi kvar ännu.
På eftermiddagen var vi snabbt ute på gården. En cyekltur längs sandvägen och lek på gården till syskonen kom hem med farmor skjuts. Sedan lite mera utelek i sällskap av storasystern. Men jag får bara sån ångest då han får sitta i bil och butiksvagn många timmar en dag. Som tur handlar vi inte alla dagar. Och bilresorna blir kortare när huset står klart och vi får flytta in. Och jag som brukar tycka om att veckohandla.
Det blev en hel del fotograferat på dagens cykel- och skogsutfärd. Trion var på strålande humör och vädret kändes varmare än det ska den sista september.
Imorgon blir det den första vanliga vardagen för oss denna vecka. Viggo ska skrinna i ishallen med förskolan och Elin ska till skogen. Aron och jag får veckohandla, märks i kylskåpet att det är en vecka sedan senast. Efter imorgon är det redan fredag och veckoslut igen. Det var den veckan.
Klart man ska tycka om sej själv! Jag kunde inte annat än hålla med min sex-åring. Samtidigt hoppades jag tyst för mej själv att han kommer ihåg detta senare i sitt liv. Älskade barn.
En hemmadag för hela familjen. En jobbade hemifrån, en var sjukanmäld och tre hade vanlig ledig måndag. Jag och de yngsta har varit ute i två repriser. På förmiddagen blev jag bjuden på kladdkaka. Sedan kalasade de vidare i traktorskopan som en stund senare blev en båt och ankaret kastades i sandhögen. Älskar då fantasin flödar.
Jag lyckades gräva upp en trollslända i sandlådan då jag fyllde en glasstrut åt Aron. Hur det nu sen kommer sej att den grävs ner sej där i första hand. Lite yr verkade den stackars sländan. Förde den i buskarna istället. Vill inte hitta mini trollsländor i sandlådan på våren.
På eftermiddagen tog vi ännu en cykeltur med dessa två. Aron sparkar iväg hur världsvant som helst på sin Puky balanscykel (den minsta som finns, LR M med andra ord). I backarna lyfter han benen åt sidorna och susar iväg. Han kan också sparka fart jämfota och turvis som när man går/cyklar/springer.
Det var barnträdgårdslärardagar i Åbo igår och idag. Jag besökte eventet med tre trevliga kvinnor. Föreläsningarna jag hade valt var väl inte de bästa. Samtidigt var det uppfriskande att tänka på annat än vardagen hemma.
Hemma igen blev det bara att ta tag i den surare delen av familjelivet då en ytterst ovälkommen sjuka smugit sej in här.
Kusinerna med en åldersskillnad på dryga sex månader har det rätt turbulent när vi träffas just nu. Då njuter en som mamma och moster lite extra de stunder de två leker ihop.
När hon blir stor ska hon bli mamma, vår Elin. Hjärta. Det berättade hon idag och skuffade iväg på brorsan som vilken mamma som helst.
Vi stannade en stund och lekte vid finska skolans gård. Saknade lite igen närheten till allt, jag hade helt glömt bort att vi förut brukade leka på skolgården ibland. Barnen stortrivdes, som alltid. Några lönnlöv hade redan fått en vacker färg. Ännu är det en bit kvar till samma färgprakt som för tre år sedan.
Viggo hade en kompis med hem från förskolan idag. Det var två glada och ivriga killar jag hämtade klockan ett. När jag på kvällen frågade Viggo om haft en roligt dag svarade han Joo, tills nu när L måste åka hem. Kompisar blir en allt viktigare del i hans liv. Det duger inte bara med mitt och syskonens sällskap. Även om Viggo är typen som njuter av att leka ensam också. Vi behöver hitta balansen mellan båda delarna.