En dag hemma hos vänner i Sökö. Barnen har lekt allt världens medan jag och Jenny har haft tillfälle att umgås. På hemvägen mötte vi åskan på Stensvikbron, en häftig syn då molnen väller fram. När vi körde längs Porkalavägen hällde regnet ner och några blixtar syntes, men det egentliga ovädret missade vi.
Rådgivningsbesök gånger tre avklarat på morgonen. Vår sex månaders guldklimp har haft skyndsamt på annat håll och inte hunnit växa på längden sen senaste check. Det betyder att vi får gå en extra gång vid sju månader för att kolla att Aron töjer längre än 67,5 cm då. Allt väl med tre åringen, som redan ifjol fixade alla 3 års uppgifter. En exemplarisk fem åring med selektiv hörsel klarade alla uppgifter galant. Nu blir det att ordna en meters fest, för Elin är två millimeter över en meter lång. Viggo han är till och med 115,3 cm lång.
Vi åkte på vår årliga utfärd till Fiskars bruk med vännerna.
Den här gången parkerade vi vid torget och strosade iväg längs (för oss) outforskad väg. Vid vägens ände fanns ett bryggeri med en liten butik. J handlade två öl.
Vi fortsatte promenaden i värmen, några snabba svängar in och ut i små affärer. Nu är mannen i huset sugen på en ordentlig kniv eller två. De vägde ju för tusan ingenting de där knivo knivarna.
Efter den korta rundan stannade vi på glass. Ingen chokladglass fanns, men blåbärsglassen jag åt var urläcker.
Barnen och papporna lekte i lekparken medan Danni, Aron och jag gick en sväng till Petris Chocolate Room. Tårtor, praliner och choklad i olika form, en bit av himlen på jorden helt enkelt. Jag fick med mej några praliner och en choklad maltlimpa. Mums!
Vi tackar för sällskap och lyckad utfärd som traditionsenligt avslutades med middag på Karis ABC. Nästa år igen! (Om vi inte byter utflyktsmål då redan)
Efter att han fick tag i legobordet har Aron börjat stiga upp mot nästan allt tänkbart. Vingligt så tusan är det, men oj så gulligt det ser ut då han lyckligt står och vinglar. På två veckor har Aron snart 6,5 månader visat att han kan sitta själv, krypa, stiga upp och stå mot stöd. Nu hoppas jag att han lugnar sej en smula. Jag vill hinna njuta av allt detta han lär sej. Och han får gärna bli säkrare i sitt agerande än han är nu.
Jag,Viggo och Aron promenerade iväg till Ninnis stuga som ligger här längs samma väg vi nu bor på. Dryga två kilometer lång sträcka. Vi svängde in och kolla på scouternas lägerplats på vägen, mest för att kolla in om där fanns ett badställe. När vi närmade oss vår destination hängde blåbärsrika buskar över vägkanterna. Vi kunde inte motstå frestelsen, utan stannade och plockade av skogens guld. Jätte goda bär att stoppa rakt i mun. Aron åt också med god aptit. När vi kurvade in på gården ringer telefonen, Elin hade sovit färdigt och de startade med bilen. En trevlig eftermiddag på familjen Ws terrass, även om getingarna var för påträngande.
Hemma hos Viggos kompis Lucas hela långa dagen. Sällskap åt såväl liten som stor, god mat och läcker blåbärspaj. En underbar dag. Även om det var konstigt att köra bil i dryga 20 minuter, istället för att promenera över två gator som förut, för att komma fram.
Det räcker inte med att han just och just sitter själv och kryper lite grann. Aron har ett stort behov att komma uppåt. Uppåt till alla de andra. Visst är det tråkigt ensam nere på golvnivå. Han hittar lådor, hyllor, bord, för att nämna några, han tar stöd av och reser sej antingen till knästående eller helt och vingla på fötterna.
Det känns jätte jätte tidigt, vår lilla har ju precis blivit sex månader. Det går inte att stoppa honom, men det går att försöka säkra hans omgivning så gott vi kan. Förra natten var den första han sov i stor spjälsäng, för han reste upp på knä i den lilla sängen. I dag visade han att han når upp till barnens legobord. Senare samma dag var bordet redan utbytt till ett betydligt högre. Nu ska det ta ett tag före han når legon igen. Mitt lilla liv har skyndsamt att bli stor. Vemodigt, men fint att få följa med hans framfart. Snart har vi ingen baby mer.
I dag stack han iväg. Nu kryper han mer än två små staplande steg i taget. Ute på gräsmattan var det extra bra att krypa, där kröp han låååånga sträckor. Inne ålar han ännu mer än kryper, det går snabbast fram så.
Först var ingen ivrig att hjälpa till. Till slut fanns det två små som skurade i kapp. Far i huset tvättade taket, där barnen inte nådde och sköljde av bilen.
En utfärd till Café Porkkala på glass. Viggo jublade då det fanns lyxglass! Vi fattade noll. Glatt förklarade han att sylten på glassen gör den till lyx. Samtidigt undrade han om min glass också var min lyxglass. Men jag var osäker. Gillar chokladglass, men få strutar det står choklad på är choklad sen på riktigt. Denna glass gjorde ett gott försök med chokladhjärta mitt i vaniljglassen, men saknade chokladen då det står choklad på pappret. God var min glass också, men inte min lyxglass.
