Denna glada filur hängde med på bootcamp i förmiddags. Personligen hade jag inte det bästa flytet, det kändes bara trögt. Efteråt var det dock en helt annan känsla, så skönt att jag deltog.
Kategoriarkiv: Sagoborgen
Han och jag i 10 år
Idag har vi varit ett par i 10 år, Kärleken och jag. Det ska vi fira med middag på restaurangen i byn. Medan vi njuter av middagen bjuder jag er på två bilder på oss, en från tio år tillbaka och en från i somras.
Den lilla upptäckaren
En kort väg på några hundra meter från parkering till förskolan tar några futtig minuter att gå själv. I sällskap av Aron som gärna går själv kan samma sträcka ta hur länge som helst. Han plockar stenar. Han tittar på bilar, mopeder, människor. Han plockar pinnar. Han går tillbaka några meter. Ja ni förstår vad jag menar. På eftermiddagen brukar vi inte ha skyndsamt att gå vägen. Då finns det tid att upptäcka. Stundvis påminner jag honom att gå framåt också. Den lilla upptäckaren.
Från festlighet till festlighet
Att vakna till köldgrader och sol ute var inte alls dåligt. När klockan slog nio, nej vi har inte en klocka som slår varje timme, var hela familjen ute i friska luften.
Barnen slog sönder den tunna isen på lilla potten. Hur kul som helst. Ni vet kombinationen barn och vatten/is.
Jag frös om fingrarna medan jag gick runt på gården och såg världen genom kamerans lins. Hur vackert som helst.
Resten av dagen har gått i festligheternas tecken. Först åkte jag och Elin iväg till Lily på träff med gamla Myrstacken gänget. Roligt att träffa klubbenkompisarna med mammor tyckte Elin och jag. Det blev mycket snack om förskola, hobbyn och rörelse i allmänhet.
Från träffen körde vi till kusinerna på 7- och 9-års kalas. Kusinbus, legobygget och en massa kalasgott. Inte en helt pjåkig lördag.
Inte den bästa fredagen
Med all kärlek till mina barn, men så skönt att det äntligen är tyst i huset. Det har minsann varit en dag med full fart från morgon till kväll. Törnar av olika slag, avsiktliga och oavsiktliga. Alla som har ärende på en och samma gång och ingen som hinner vänta. Ni kan gissa att en då känner sej otillräcklig på alla sätt. Nådde botten också, sade åt barnen att jag inte orkar, vill bara bort hemifrån. Sedan var jag tvungen att förklara mej och försäkra dem att jag som mamma inte har möjlighet att försvinna och bara lämna dem ensamma. Att sådant idag.
Bjuder på bilder på de bättre stunderna från denna fredag. En ny dag imorgon.
Den dimmiga dagen
Med bilen fullpackad med barn och cyklar körde vi iväg till gamla hoodsen. Vi hade så bråttom iväg att sladden till bilvärmaren fick hänga med den också.
Det var tunt med dimma när vi startade och längs vägen blev det bara tjockare och tjockare. Flera gånger kändes det som vi kommit till vägs ände då dimman låg som en grå mur runt oss. Elin uttryckte det Vi kan kalla det dimma dagen.
Vägen tog inte slut. Vi kom fram till gamla hemmets parkering och blev mötta av vännerna där. Vi fick en rolig dag tillsammans med många varv runt gården på cyklarna, bland annat.
Inspireras av andra
Efter att jag igår läste Siljes inlägg där hon skrev att hon fotograferat i motljus blev jag ivrig att pröva. Jag märkte att jag började med att ta bilder från sidan av ljuset och fick inte med önskad effekt på bilderna, det blev bara vanliga bilder. Men sedan ställde jag mej rätt mot solen och fick till utseendet jag var ute efter.
På flera bilder fick jag med oönskade ljussträck också, som tur går det att beskära bilder. Tänker att kanske ett motljusskydd kunde vara till nytta.
Nästa gång jag har möjlighet ska jag försöka få bilderna på barnen i motljus att lyckas. Det blev inte bra bilder på dem denna gång mot solen.
Glädjen är stor
En hög med löv är allt som behövs för att få glada barn med rosiga kinder en solig måndag.
Första tanden lossnade
Igår kväll drog Viggo ut sin första lösa mjölktand. Tanden har vickat i munnen en tid redan. Idag ville jag föreviga detta. Den lilla tanden mellan fingrarna på den stolta killen. I sovrummet blev ljuset rätt och bakgrunden var lagom lugn. En bild och så var modellen färdig.
En stor händelse i ett litet liv
Det var med bestämda sparkar Aron styrde på cykelpromenad. Orsak? Vi såg traktorn svänga ut från gården med skopan fylld med plogpinnar och nu ville ha se när pinnarna sattes på plats längs vägen. Vi kom ikapp trakorn fafa och grannarna och följde efter dem några hundra meter före innan Aron gick med att vända om. Sista biten hem fick jag bära både honom och Pukyn, då var benen redan trötta. Sedan berättade han åt pappan och syskonen som kom från simhallen om traktor och pinnar.