Alla fyra puky cyklarna plockades ut i dag också. Vi har två balanscyklar, den minsta och den största varianten med handbroms. Aron cyklar med den minsta, men drömmer om den att cykla med den största. Elin cyklar med den största balanscykeln eller med sin 16″ cykel hon fick förra sommarn. Viggo cyklar ännu med sin 18 tums cykel, men får se om detta är året då en 20″ ska införskaffas.
Alla cyklar är köpta på polkuped, var annars.
Barnen började med sand- och vattenlek på gården. Jisses så de njöt av att pynja på och jag gladde mej över nöjda barn. Plötsligt stod Aron där vid mej och ville cykla. Jag letade fram hjälmarna, som inte var längre än skåpet i hallen, och bar upp cyklarna från källaren.
Sedan bar det av på vårens första cykeltur. Först några varv runt gården och ut på vägen. Jag varnade barnen om snö, is och mjuk väg. Ville inte att de blir besvikna då väglaget inte är som senast de cyklade. Visst var det mjuk eller halt på sina ställen.
Ivriga barn cyklade fram längs vägkanten. Jag lovade att vi packar cyklarna i bakluckan någon av dagarna och cyklar på vägarna i byn. Bäst att klä sej själv i springskor för att bekvämt hinna med den yngsta med minst hum om trafikvett.
Det känns bara för skönt vårvädret dagar som igår och idag. Solen som värmer så pass att en själv kan stå ute utan utebyxor i bara jeans och vinterrock. Att sedan få bevittna hur värmen får snön att smälta med fart, nästan så det går att se, det gör att våren känns riktigt nära.
Sedan slår realiteten en lite elakt. Det är vått då snön smälter vilket innebär våta och sandiga, men mycket glada, barn. Regnbyxor på vinterkläderna är jobbigt för alla. Jag njuter inte precis av att dra dem på barnen som stretar och protesterar, samtidigt skyddar jag gärna kläderna. För regnbyxorna är trots allt lättare att bara skölja av, de torkar snabbare än den där arma vinteroverallen. Nu skulle det sitta fint med fodrade regnkläder eller något liknande. Men snart är det tort eller så varmt att det räcker med skalkläderna och därmed blir påklädning mindre klumpigt.
Så här blött var det på vår gård igår på eftermiddagen. Barnen lekte hellre med traktorer och lastbilar i sandhögen. Till min glädje och förvåning. Hade ställt in mej på att de kommer att krypa i alla pölar den gången de bara hade vinteroverallerna på sej.
Missförstå mej inte. Det är inte så att jag inte vill att barnen ska leka och ha roligt där ute. Jag är bara så trött på en tambur full med sand så fort vi sticker in en sko där. Det är inte så stor skillnad om kläderna blir blöta eller smutsiga. Allt går att tvätta eller skölja av, men det tar tid för kläderna att torka igen. Det är trist.
Likt halva kommunen besökte vår familj simhallen så fort den öppnade dörrarna. Aron var som en fästing, fastklistrad i nån av oss föräldrar. När han äntligen fick komma i babypoolen hade han helst simmat där hela dagen. Då var den övriga familjen redan färdig. Nästa gång ska han få plaska på i den bassängen en lägre stund, han trivs inte i den kalla barnbassängen alls.
De äldre klarar av det svala vattnet i barnpoolen. De har båda gjort stora framsteg och är rätt modiga redan. Inga dykande delfiner ännu, men de rör sej glatt omkring i vattnet. Viggo överraskade oss alla med att ta sina första simtag utan simfenan på ryggen. Ni kan tänka er att vi var de stoltaste föräldrarna just där och då. Tänk, snart har han lärt sej simma. Och självklart simmades det i den varma terapibassängen som kändes som en överfull kastrull för det mesta.
Köpte ett nytt objektiv, ett sigma 17-50mm f/2.8 OS HSM, som jag igår hämtade på matkahuolto och idag har använt för första gången. Riktigt nöjd med efter första intrycket denna mera budjet vänliga variant till drömmen om ett 24-70mm eller liknande. Det finns egentligen hur många objektiv som helst som jag drömmer om.
Trevligt med zoom och den vidare 17mm möjligheten jämfört med min pannkaka 40mm. Även om jag stortrivs med min pannkaka saknar jag vidare vyer ibland. Ska bli härligt att ta bilder på bygget med det nya objektivet.
Vi gick upp på berget med barnen, på en liten skogsutfärd. På berget hade vi det riktigt roligt även om vägen från köket där vi packade matsäcken via tamburen där vi klädde oss inte var den lättaste idag. Det var många törnar på vägen. Tillbaka till berget. Bilden på Aron här ovanför och bilden på enen här nedan är tagna från samma ställe, jag har inte rört mej utan bara använt zoomen.
Skönt att lufta barnen och sej själv där ute i skogen. Barnen trivs då vi väl har tagit oss över grälet att komma ut eller klä på. Aron vill sällan gå in eller bort från skogen. Han tycker om att gå och klättra och utforska. De äldre hade någon lek på gång, de balanserade och klättra och samarbetade.
Elin kom inte upp på stenen utan hjälp, så Viggo puttade lite. Jag stod vid sidan om och beundrade, för visst kan de, bara de vill.
Efter en snabb stop på matkahuolto förde vi Viggo till förskolan och gjorde ett besök på rådgivningen, 2 års granskning med en ytterst samarbetsvillig två-åring, för att slutligen tillbringa resten av dagen hemma hos vänner i våra gamla hoods. Elin saknar vårt gamla hem säger hon alla gånger vi kör förbi. Jag saknar kanske inte hemmet i sej, men läget och avståndet till vänner.
Morgonens molntäcke sprack upp lagom till promenaden till förskolan efter stora killarna. Vilken vårkänsla att gå där i solen. Ett litet litet minus åt dottern som slutade orka gå före vi ens kommit ut på gatan. Visst orkade hon fram och tillbaka och hade rentav krafter att skjuta på vagnen också. Det här saknar jag mest, vardagsmotionen i gott sällskap.
Hur roligt det än är att åka pulka eller peffis i en backe har sandlådan en större dragningskraft. Peffisarna flyger och spadarna och traktorerna är pop. Även om vi inte haft snö och vinter sedan november lockar sanden och lekarna i och kring lådan mycket då vi är ute med barnen. Jag får vissa gånger tjata till mej några åk i backen. Barnen är helt klart färdiga får våren.
Det har gått en dryg månad sedan vi senast träffade brorsan och deras lilla hund. Idag hälsade de på oss. Det lilla yrvädret är ju bara härligt. Han var inte stilla många stunder under tiden de var här. Han har ju förstås vuxit massor sedan vi senast, ingen baby hund längre utan en valp med glimten i ögat.
Barnen hölls mest uppe på soffan, de är inte direkt vana med hundvalpars iver. Viggo var modigast och ville gärna klappa Jedi. Det verkade som Jedi förstod att Viggo var intresserad för han följde extra noga med Viggos rörelser och steg.
För en stund fylldes vårt vardagsrum av fina kläder då Susanna ställde fram Pomp de Lux vår/sommar kollektionen. Gillar konceptet då vännerna är samlade och det finns lite tid att umgås samtidigt. När alla som ville hade shoppat klart satt vi tillsammans runt matbordet och pratade vidare.
Barnen avslutade efter
Igår fyllde jag år. En fin födelsedag på alla sätt, inget märkvärdigt men ändå en speciell dag. Fick vackra blommor av både syster och svärmor. Syster gjorde en muggkaka åt mej också. Hur gått som helst i all sin enkelhet.
På eftermiddagen kom Viggo plötsligt ihåg att han glömt att gratulera mej. Sedan fick jag dagens längsta kram av honom. Hjärtat.
Då lugnet lagt sej på kvällen dukade vi fram en sushimiddag för två.