Idag åkte vi igen i vår egen källarbacke. Denna gång löpte pulkan bra efter några tröga åk. Aron var också på bra humör, han och kusinen fick rentav plats i samma pulka och han orkade gå upp för backen flera gånger. Jag själv fick också åka i backen, hur roligt som helst.
På eftermiddagen fortsatte det löpa bra, denna gång på skridskoplan, då hela familjen njöt av vintern i ljuset av en strålkastare. För när solen går ner blir det rätt mörkt när gatubelysning inte finns. Sköna vinterdagar.
Efter dagarna med -25 var vi säkra på att dammen vid huset var tillräckligt frusen. Ut med familjen och fram med snöskovlar och sopborstar, isen ska fram.
Vår egen skrinnskoplan tog form medan jag letade fram skridskor på vinden. Viggo är den enda av oss som skrinnat denna vinter. Han har varit i ishallen med förskolan och storgillat det.
Och visst märktes det att han tränat, som han utvecklats sen förra vintern. Han skrinnade länge, föll ibland, bromsade lite, skrinnade lite baklänges.
Jag hade inte tagit ut skrinnskor åt Aron, fy mej. Men där satt han på bänken och ville ha skridskor på fötterna. Som han kämpade sen och som han var stolt då han stod en stund själv på isen.
Och Elin. Hon utvecklades i våra ögon under den kvarten hon skrinnade. Först ville hon bara hålla pappa i händerna och hölls inte alls själv på benen. Sedan vågade hon röra sej själv på isen och det gick riktigt bra.
Mitt lilla hockeylag. Kanske jag får på mej mina skridskor också denna säsong. Det är en tid sen senast vill jag påstå.
Att vara ute på gården med trion var inte det lättaste idag. Joo, vi var ute i -19 kylan som bet om kinderna. Men bara en kort stund, sedan blev det kallt.
Elin och Viggo var inte problemet ute. De åkte glatt i backen bakom huset även om glidet inte var det bästa och farten rätt fjuttig. Mellan åken försökte de lite grann få Aron med i backen.
Det var denna lilleman som ställde till det. Gärna famnen. Allra helst pulka eller stiga med full service i både upp- och nedförsbacken, speciellt uppförsbacken. Det gick inte att gå upp själv och vilken pulka som helst dög inte.
Till slut tog han skottkärran. Vilket ledde till nya problem då det inte var smärtfritt att skuffa den i mjuka snön. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Mannen själv grät mest då inget gick som han ville. Det här med att närma sej två år är inte alls lätt hälsar han. Inte lätt varken ute eller inne. När han vill och inte vill och till slut inte vet hur han ska ha det. Den egna viljan som allt starkare växer fram.
Vilket väder, wow! Solen som färgade snön. Snön som gnistrade och knarrade under skorna. Kölden som bet i kinder och tår. Vackert så det förslår.
En dag hemma hos vännerna denna soliga vinterdag. Vi började dagen med en tur till gamla goda mopoparken och pulkabacken bredvid. Inte mycket snö i backen precis, men barnen åkte friskt ändå.
Stora pojkarna var ute i två timmar, vi andra gick in en halv timme tidigare. Tänk att min förstfödde är så stor att han kan stanna själv med kompisarna i backen.
Nu ska jag gräva fram de där Reima handskarna som har ull i fodret. Denna lilla man hade iskalla fingrar och jag hoppas de handskarna ska ändra på det.
Hon har ett stort intresse för bokstäver vår Elin. Hon kan alfabetet, känner igen alla bokstäver och kan skriva så gott som alla. Vissa hamnar ju så klart bakfram och orden blir ofta spegelvända. Hon vill ha all post som kommer med någon formulär att fylla i. Snabbt har hon skrivit riktiga bokstäver och sin egen skrift på lapparna. Hon är inte heller sen att hitta bokstäver lite varstans, till exempel detta F ute på gården. När endel av kvisten lossnade hade hon ett Y.
Nu hade jag systemkameran med mej på gården. Tog bilder tills fingrarna nästan föll av mej. Sedan försökte jag få händerna varma i handskarna, men det gick just så dåligt som en kan tänka sej.
Dagens utomhus bilder tagna med mobiltelefonen då jag och barnen var ute på förmiddagen. Ångrade lite att jag lämnade kameran inne då det var så vackert där ute idag. Men temperaturen på -10 lockade inte att fumla med kameran utan handskar. Är det lika fint väder imorgon ska kameran med ut, kallt eller inte.
Det var utan större besvär jag och barnen kom ut på eftermiddagen för att mötas av lite lite vitt på marken samt frost och is.
Bäst av allt var nog blå himmel och att barnen lekte sida vid sida utan slagsmål.
Den lilla potten på berget hade isat. ÄNTLIGEN. Som vi väntat på dessa köldgrader.
Stora potten var inte lika långt frusen, men desto vackrare.
Barnen har sopat isen, skrinnat, simmat, glidit på mage, hackat och halkat på det lilla frusna området. Lycka med något som börjar likna vinterväder.
När isen blev för trång för de tre musketörerna gick vi ner till åkern för att söndra is. Där hade allt frusit och det fanns gott om forna pölar att trampa sönder. Rätt spännande att hoppa på isen då ingen visste om marken var rakt under eller om det blev ett fall på 10 centimeter om man träffade ett traktorspår.
Så fort det blivit ljust där ute, i detta fall efter klockan nio, var hela familjen ute på gården. På schemat stod såga ner julgran, en åt oss och en åt famo och fafa. Jag och barnen hade redan tidigare kollat igenom utbudet och märkt potentiella granar med en band. Nu var det bara att välja av dem. Viggo var till stor hjälp, då jag bara fotograferade och inte deltog annars. Han var ivrigt med och skuffade omkull granarna och bar till garaget med oss.
Till eftermiddagen åkte vi hem till vännerna för att umgås efter en lååååång paus. Vi åt middag som ingen av oss behövde koka. Uppskattat av stor som liten.
Till efterrätt blev det mini jultårtor, vilken genialisk idé, och glögg. Sedan åkte vi tillsammans för att se Kyrkslätt Lucia skrida ner för kyrkans trappor.
Stämningsfullt och vackert med vit mark och allt. Elin var lite besviken då de inte sjöng någonting alls. Familjen åkte hem medan jag stannade i matbutiken och handlade nödvändigheter.
Hemma möttes jag av ett Luciatåg med den vackraste Lucia och de finaste stjärngossar. Lyckotårtar för den fina familj jag har.