Med ett sovande barn i en vagn och ett annat barn som nästan somnat i den andra vagnen var det ett ypperligt tillfälle att stå med med kameran i handen på balkongen.
Under natten har temperaturen sjunkit till köldgrader och den lilla potten på berget har ett tunt islager.
Månen mitt på ljusaste dagen.
Rönnbären i oktobersolen.
Och till sist kom de jag stod där ute och väntade på, fåglarna till fågelbordet.
Jag hade inte hjärta att avbryta Elins och Viggos lek på dagen för att få ut Elin för vilan. De hade bäddat ner sej på varsin madrass i sitt rum med en massa filtar och mjukisdjur. Där låg de och lekte och lyssnade på en saga från en CD-skiva. När leken tog slut var klockan redan för mycket för ett sovpass för Elins del. Vi mös ner oss tre i soffan med två böcker istället.
Under eftermiddagen blev jag igen påmind att Elin mår allra bäst av att sova en stund på dagen. Två trötta barn som stundvis retar varandra riktigt på avsikt är inte det bästa som finns (däremellan leker de som inget hänt). Mitt tålamod och mina nerver klarar inte allt. Varför är det förresten så svårt att sluta tjata och själv stiga ut ur den där dåliga fiilisen. Jag fick som tur ut oss. Räddningen kan jag tro. En kort promenad envisades jag att vi började med. Sedan lekte de på gården tillsammans och på skilda håll. Barnens farmor gjorde oss sällskap och det om något var skönt.
Något senare än planerat kom vi iväg på vår fiskeutfärd. Vi var först lite osäkra om alla mådde tillräckligt bra efter Viggos illamående på natten. Men han mådde riktigt bra och gick ivrigt fram med maskburken i handen.
Aron fick mera kläder på sej på vägen och fick efter det sitta upp i vagnen. Han gillade att se sej omkring även om han allra helst hade sprungit med de två andra.
På stranden möttes vi av dimma. Landskapet påminde om stämningen i boken om Stackars Pettson, grått, vindstilla och rätt varmt. Naturen förbereder se för vintern nu i rasande fart.
Fiskespöt skruvades ihop och en mask träddes på kroken. Viggo orkade mäta i tre fyra minuter, sedan blev spöt tungt. Masken var borta, men ingen fisk nappade i det grunda strandvattnet.
Viggo och Elin kom igång med leken. De samlade bambu (vass) åt sin panda. De samlade mat åt lejonen. De byggde broar. Aron i sin tur koncentrerade sej på att undersöka bryggan och metspöt.
Varm kakao och mellanmål gjorde susen där ute vid stranden. J försökte tappert fiska, men fiskarna var spårlöst försvunna. Kanske vi får göra de andra fiskarna sällskap på Vårnäs bron någon dag i hopp om napp. Men strunt i den dåliga fiskelyckan, vi hade en gemytlig utfärd hela familjen tillsammans.
Elins ben var trötta då det blev tid att gå hem igen. Den nyligen införskaffade Manducan fungerade utmärkt. Jag tyckte inte hon var tung att bära på ryggen och hon njöt av sin tillvaro, vilade mot min rygg och pratade om allt hon såg här uppifrån.
Ingen ville följa med mej på promenad på förmiddagen. Jag gick iväg själv med kameran på axeln, förstås. Femtio meter fram längs vägen kom jag då Elin hörs gråtande bakom mej, hon springer ikapp mej, hon ville med. Efter att hon lugnat sej fortsätter vi vägen fram hand i hand. Hon närmast dikeskanten, hon vill inte att bilen ska köra över hennes fötter. Lite orolig är hon över mina fötter, men jag övertygar henne att jag hinner stiga åt sidan.
En mysig promenad blev det. Vi pratade på om ditt och datt. Elin plockade några löv, kastade sten i diket medan jag fotade. Då kom hon ihåg att det nära gamla hemmet också fanns ett dike de brukade kasta sten i. En stund saknade vi båda gamla hemmet.
Vi kom fram till havet, destination med vår promenad. Där stod vi en stund och tittade på en förtöjd båt, kände på det hala berget och ringde momi med lektelefonen Elin hade i fickan. Sedan gick vi hem igen. Tack älskade, detta gör vi om!
Det sägs att det inte finns fel väder, bara dåliga kläder. Men vad felas då en inte fryser för kläderna är rätt, utan både ögon och näsa rinner från att en stiger ut tills att en stiger in igen. Jag kan erkänna att jag inte njöt så värst av att vara ute. Samtidigt tröstar jag mej med att detta bara håller på hela hösten och vintern. Visst är det vår snart? För undertecknad lider inte av allergier på våren. Barnen hade kul på gården, det är huvudsaken.
En dag hemma. En stund ute. Några bilder på höst på gården.
Skördefest på dagis. Klubbisarna fick också vara delta. Ivriga flickor (bara flickor på plats på klubben idag) stod på rad vid staketet och väntade på att få smaka på. Det fanns grönsaker av olika slag, rotsaker, frukter och bulla. Barnen fick smaka på allt de ville, allt var frivilligt. Efteråt kom Elin ihåg att de glömt sätta på sej västarna som de planerat. Alla dagisgrupper har en egen färg på trafikvästar de har på sej på gården. En mycket smart idé! Klubbisarna har också egna västar, som nu hade använts för första gången. Men nu blir det till en annan gång. För övrigt gillade både Elin och Viggo festen. Viggos favorit var rödbeta.
Ett träd är tomt på äpplen, men det andra har grenar som hänger tunga av frukt. Vi gick en sväng och plockade några stycken, Elin och jag och katten. (Aron hängde med i bärsele)
Jag fortsätter gilla våra måndagar. En skön förmiddag hemma och sedan till gamla hemknutarna till vänner för lek och prat. Det bästa med denna måndag var nog huspaketet som kom. Nu har vi huxflux fått väggar och takstolar på vårt hus.
Det gråa regn sjuka blåsiga utelivet lockade inte precis. Men en trött liten, två yra lite äldre och en helt slut mamma gjorde beslutet enkelt. Vi gick ut. Som bonus fick vi med far i huset också. Visst var det skönt att få frisk luft. Den yngsta somnade för en stund, de två andra fick utlopp för sin energi och mamman var lika trött som innan, men allt kan man inte få.
