Vi klädde på oss ute kläder i mängder jämfört med shorts och t-shirt ännu på måndagen och gick ut i ruskiga vädret. Viggo och Elin cyklade på varsin Puky, Aron sov i vagnen och vi vuxna promenerade. Det var nästan helt öde där ute. Några andra föräldrar rastade sina barn och några gick med sina hundar. Ingen trängsel på gatorna precis. Men oj så skönt det var med frisk luft. Vi stannade och lekte en stund på dagisgården också. En gård barnen tyckte mycket om.
Vi bakade chokladkex till kvällen. Viggo vispade med elvisp för första gången alldeles själv. Kexen blev lagom knapriga i kanterna och härligt mjuka/sega i mitten. Smakade himmelskt med ett glas kall mjölk.
Medan vi andra gottade oss passade Aron på att bemästra muminkannan. Han såg noga på då J förde kexet till munnen och tog en tugga. Nästan så han frågade efter ett eget kex. Snart kan han få en majskrok att smaka på i liknande situationer. Jösses så vår baby plötsligt blivit stor!
I dag började vi projektet ”sova längre i streck på natten” och det är då Aron som ska ändra på sina vanor. Jag kan inte tänka mej att ha honom att gråta länge på natten, vill inte ha alla i familjen vakna. I nu läget äter han oftast med 2-3 timmars mellanrum, ibland tätare och med god tur mer sällan. Egentligen är det inte alls dåligt att han sover, men det börjar ta på att vakna så där tätt. Speciellt då det inte finns möjlighet för mej att vila på dagen.
Senast vi var till rådgivningen fick jag rådet att ge majs- eller risgröt åt Aron. Hittade efter en tids letande majs- och rismjöl man kan koka gröt på. Valde majsmjölet utan någon speciell orsak. Påsen har väntat i skåpet på tid och ork att börja. Våra morgnar med klubb att hinna till har haft tillräckligt med program. Nu när sommarlovet börjat kom jag ihåg att ta itu med smakportioner. Utan mikro var det bara att koka gröten i kastrull på spisen. Hur lätt som helst, men en hel del gröt går till spillo då det inte går att koka bara några teskedar.
Utan fördomar öppnade Aron munnen, först för skeden med de välbekanta d-dropparna (vi kör en variant med mjölksyrebakterier i samma) och sedan för skeden med gröten. Första reaktionen var en illa grimas och nästan allt kom ut igen.
Andra skeden gav inte ett lika bedrövat ansiktsuttryck. Vid tredje skeden såg han ut att gilla gröten lite grann. Just som jag hann tänka att jag inte kan ge honom för många skedar, visade han klart och tydligt att det räckte. En positiv start på Arons väg in i matens värld. Nu gäller det att komma ihåg gröten och efter en tid ska han få av den på kvällen också. Kanske våra natt sovpass blir längre då. Får se.
Jag vet mer än väl att det inte bara är Arons fel att jag är trött mest hela tiden. Jag borde lägga mej flera timmar tidigare än jag gör i nuläget. Det ska jag också ta tag i. Viggo har börjat fråga mej och jag är trött då jag antigen ser så trött eller så arg ut. Jag vill inte att han ska få se på en trött mamma alla dagar. Fortsättning följer.
Medan de andra satt och inmundigade kvällsmål, låg jag och fyra månaders babyn på golvet och läste om tama djur. En liten stund ägnad bara för honom, som oftast får hänga med i svängarna.
Jag, Viggo och Elin lekte skola i eftermiddags. Jag, läraren, satt i bordsändan med barnen på var sida. De, eleverna, hade varsin bok. I Elins bok lärde man sej färger och i Viggos att skriva. En sida i taget, en uppgift åt gången. De lyssnade noga då jag läste vad det stod att de var meningen att göra och gjorde med hög koncentration. Roligast var att klistra klistermärken på alla sidor och tyngst var att färga. En skön gemensam stund, må jag säga. Jag lovade att vi leker skola i morgon igen.
En spännande dag, full av väntan. Tills klockan äntligen blev 15.30 och kompisen med mamma plockade upp Viggo för att åka på ett kompiskalas till Ingå. Några timmar senare kom en glad kille hem. Det hade inte varit alls spännande, som han först hade tänkt! Bara roligt. På söndag är det dags för nästa kompiskalas för Viggo. Jag tror vi ordnar kexkalas då för oss som är hemma under tiden.
Elin har knäckt koden och lärt sej ta fart själv i gungan. Hon vet precis hur hon ska använda kroppen, det ser alldeles naturligt ut. Inga hårda farter åstadkommer hon än, men det är väl bara en tidsfråga. Ännu krävs det att man ger lite fart att börja från.
Söndag har blivit vår storstädnings dag (andra visningen i dag). Medan mellersta barnet sov slet vi det sista med J och kunde med gott samvete stänga dörren efter oss och åka till famo och fafa. Där väntade sättpotatisar i lådor och maskinen var fastspänd på trakorn. Jag och barnen såg på medan de andra skötte jobbet. När det blir dags att plocka skörden senare i sommar få vi alla dra ett strå till stacken.
Två rader hann de plantera och barnen hade sett färdigt. Vi gick via plommonträden som redan blommat för i år till den lilla potten. Viggo och Elin lekte båtarna och cowboysen medan jag njöt av vädret (som inte var kvalmigt alls nu mera).
Från stranden åkte vi omvägar till bygget. Omvägarna gav barnen en stunds vila. Det har gjutits sula i början av veckan. Nu var det dags att riva bort brädorna från formen. Vi hjälpte till lite grann, jag Viggo och Elin. Aron chillade i skuggan och tog en tupplur i vagnen. Viggo och Elin lekte husbygge och indianer, bland annat. Efter sammanlagt sex timmar ute med en kort paus i bilen åkte vi mosiga hem.
Några soliga timmar med familjen på stranden. Barnen plaskade glatt på i vattenbrynet. Rätt kallt vatten nog ännu, om man frågar mej.
Jag är annars den som inte gärna simmar om inte vattnet är klart och botten fint och hårt. Det går an om det är så pass djupt att jag säkert inte bottnar. Med andra ord dessa inhemska stränder är inte min grej. Ogillar dessutom allt som simmar omkring där och allt som växer som kan kittla på benen. Men säg inget åt barnen, jag försöker att inte smitta dem. Som tur får jag själv välja om och när jag simmar. Och att gå omkring i vattenbrynet är skönt, det har jag inte alls svårt med.
Marianna, Kiitos perhekuvista! Kaikki onnistui.