Dessa två ivrigare än ivriga på att gå iväg på pokejakt. Alltså spela Pokemon Go. Med andra ord gå på pokeija enligt lillebror. Jag har nu kommit till level fyra utan att själv spela alls. Hurraa! Barnens iver smittar nästan av sej, men bäst är det att se deras glädje då de tillsammans fångar pokemons.

Aron var glatt med på jakten han med. En gång ville han se vad som hände på telefonerna. För övrigt sprang han fram och åter, höll i Wandas koppel, klättrade, rullade och kröp. Så där det ska vara då ett barn är ute och går.

Det kunde ha blivit total katastrof, men det blev veckans bästa händelse så här långt. Jag talar om ett besök till simhallen efter dagis, skola, eftis och jobb. Två mammor och sex barn.

Aron har väntat ivrigt hela dagen förstod jag på personalen på dagis, likaså bästisen i samma grupp. Vännerna behövde inte bli besvikna. Som de alla har simmat, dykt och njutit. När vi väl var klara möttes vi av mörkret utanför hallen. Elin var glad då det betydde att vi körde hem med långa ljusen på. I säng via kvällsmålsbordet och tandtvätten. Inga problem att somna ikväll inte.

Väl hemma på eftermiddagen fick barnen och jag sällskap av momi/mamma. Det var middag, lek ute, Buu-klubben, kvällsmat och sagor allt precis som vilken vanlig vardags om helst. Lilla extra att ha momi här. Elin önskade att hon stannar tills läggdags och läser saga. Sagt och gjort.

När J kom hem från bygget sent på kvällen frågade han hur det var med momi. Jag kunde inte svara annat än jag vet inte, bra hoppas jag. För inte fanns det tid för oss att prata då barnen hade mycket att berätta och visa. Viktigast var att ha henne här som en del av vår vardag.