Vi firade midsommar på stugan i sällskap av min farbror i år. Midsommarafton bjöd på vackert väder, god mat och glada typer. När lugnet lagt sej i stugan gick jag ut på gården med kameran runt halsen. Vackrare än så blir det inte. Det var rofyllt att få beundra naturen i tystnad och se solen försvinna bakom trädtopparna.
Elin och jag bakade en saftig rabarberkaka tillsammans. Receptet tog vi ur svärmors bok och rabarbern plockade vi i ösregn från trädgården. Nu väntar vi på midsommar på att få smaka på vår kaka. Då vi åt av kakan i nedrevåningen smakade den bättre än bra.
En diskussionstråd på Whatsapp eller ett besök i mopoparken har en gemensam nämnare. Hemlängtan. Längtan tillbaka till gamla kvarter. Vissa gånger saknar jag det som en gång varit så det gör ont i mej. Elin saknar trapporna i gamla hemmet. Jag saknar inte det fysiska hemmet alls. Visst var det ett fint hem och alla tre barnens första hem. Däremot saknar vännerna och gemenskapen som då rådde i husbolaget. Vännerna finns som tur kvar. Jag saknar trottoaren och promenadavståndet till det mesta. Jag sörjer att barnen lämnat kvar många vänner de också. Visst får de också träffa vännerna, men det är inte lika lätt numera. Då gick det att springa över gården eller gå över vägen, nu krävs trixande och körande.
Samtidigt väntar jag på det kommande. Att huset någon gång blir klart. Det är spännande att se hur det sedan kommer att kännas. Hur det kommer att vara att bo just där. Inte promenadavstånd och ingen trottoar, men avstånd som går att cykla eller köra på några minuter.
Hur tillfälligt vårt boende än är här i famos och fafas övrevåning känns detta som hem just nu. Tanken att i framtiden inte bo här är tudelad. Här finns allt vi behöver och lite till. En stor fin gård att leka på. En rätt lugn väg att cykla och promenera längs. Hjälp då det krisar sej. Tänk den dagen vi bor helt själv igen. Det kommer att vara tomt för oss alla. Samtidigt längtar jag till vårt egna hem.
Alla tre barnen lekte lugnt och harmoniskt runt samma lastbil.
Orsak? Lastbilsflaket var fullt med vatten efter regnet dagen innan.
Då var dagen äntligen här, kompiskalas dagen. Viggo fyller sex år om en dryg vecka och vi passade på att ordna kalaset för kompisarna före midsommar och allas semestrar. Han valde själv vilka kompisar han ville bjuda. Det blev sex vänner som fick inbjudan på posten medan vi var på resa.
Vi planerade ett utekalas, men fick regn i nacken hela dagen. Vi beslöt att vi är gjorda av socker och höll festligheterna inne istället. På vinden fanns lagom utrymme för gänget. Det blev brännboll, stollek, sång, glasscafé och skattjakt. Allt som födelsedagsbarnet hade önskat sej. Två timmar firade vi och det var en lagom lång tid. Det blev tid på slutet för egen lek också. Det var fint att se hur de alla fick plats i barnens rum runt samma legolåda. Lycka är vänner.
Alldeles strax kommer J hem från sin arbetsresa till Amsterdam. Sedan onsdag har jag varit ensam med barnen. Eller ensam och ensam. Vi har haft program och sällskap alla dagar. Barnens famo har läst kvällssagor åt Viggo och Elin alla dagar. Idag fick jag inte läsa, de ville ha famo. Men ensam ansvarig över dem och ensam där då alla krisar på en gång. Det ska bli skönt att ha hela familjen samlad igen.
Denna sista dag på fyris med barnen har vi hängt tillsammans med Dannis, som varit i samma situation som vi. En skön vanlig dag hemma hos dem.
De äldre barnen har kanske kommit in i en sommarrytm. Skriver kanske, för imorgon vänder det och de vaknar före tuppen. Viggo sover sina kring 10 timmar och vaknar sju tiden. Elin har ett sömnbehov på fler timmar än Viggo och hon sover kring 12 timmars nätter. De lägger sej samtidigt och Elin somnar bums medan Viggo ligger vaken något längre.
Vart jag vill komma med det här? Joo, vi är inte lika tidiga i starten om morgonen som förut. Tidigare var det ingen match att komma iväg nio på morgonen. I dag kom vi iväg på utfärden strax innan klockan tio. Det är en timme före, speciellt, Aron blir hungrig på lunch och sedan trött. Med denna vetskap åkte vi till Angry Birds lekparken i Oitans tillsammans med vänner. Kvart före två startade jag bilen för hemfärd. Då hade Aron ätit lunch, en ouppvärmd ella’s kitchen broilergryta påse, Viggo och Elin fick frukt och glass. Aron somnade gott i bilen på hemvägen.
Om vi hade en lyckad dag? Jo vars, det hade vi. Först lekte barnen i parken. Aron stortrivdes i rutschbanorna. Om och om igen åkte han. De äldre pojkarna lekte sitt i skeppet. Elin sysslade med lite av varje.
Efter glasspausen hade stranden en större dragningskraft jämfört med lekparken. Där satt en del invirade i sina jackor medan andra, mest barn, simmade. Det var jätte varmt då det inte blåste, vilket det gjorde mest hela tiden. Före vi vuxna kom ner till stranden hade de äldre redan fått av sej skor, strumpor och t-shirts. Rena rama sommarfiilisen. Först busade och sprang de omkring i den varma sanden för att sedan förflytta sej ner till vattenbrynet för lek. Jag kan avslöja att Viggo och Elin åkte vidare till min farmor och farfar i underkläder och t-shirts. Byxorna hade blivit blöta där i leken.
Förra året var vi inte på plats, men i år upptog vi vår tradition igen. Först Arne Alligator, sånglekar, sedan picnic på gräsmattan varefter barnen sprang omkring. Efter det det kollade vi in brandbilar och dagen avslutades med Mumin konsert. En fartfylld eftermiddag.
Gillar att följa med blommornas framfart där ute på gården. Det går där samtidigt som vi är ute med barnen. Mest väntar jag på att den där ludna vallmoknoppen ska börja slå ut. Vad händer med stråna sedan?
Några pioner börjar också vara nära nu att slå ut. Det var inte bara jag som var nyfiken på knopparna.
Elins plommonträd har nu blommor för första gången. Kommer jag rätt ihåg blommade Viggos träd en sommar utan att ge frukt för att förra sommarn leverera de första plommonen. Får se om Elins träd ger frukt redan i år eller om vi får vänta tills nästa sommar. Viggos träd har redan blommat ut och det var många blommor där som förhoppningsvis blir frukt i höst.
Ute i två repriser denna soliga tisdag. Varmare än igår då det inte blåste lika kraftigt. Tvätten hann torka ute också till skillnad från igår.
På eftermiddagen ville barnen cykla. Först började Aron utan hjälm. Elin insisterade att få gå och leta redan på hans hjälm på vinden. Okej då. Till min stora förvåning kom hon tillbaka en minut senare med hjälmen i handen och en triumferande min. Arons huvud säkrat.
När Aron cyklat klart. Han går alltså omkring med den minsta Pukyn. Jag är osäker om hans fötter räcker till marken då han sitter på sadeln, kanske just och just. Ett sidospår. När Aron cyklat klart, önskade de äldre en cykeltur längs vägen. Vattenflaskor och mini russinaskar med för att orka hem igen. Klockan närmade sej middag.
Vi pausade vid ett avtag vid en åker/före detta hästhagar. Det kändes som vi var ute på landet där mitt bland ängarna, blommande dikeskanter, sandvägar, fågelkvitter och vindens sus. Egentligen är vi väl rätt ute på landet här. Sedan cyklade vi hem igen.
