Först tog lillkillen och jag en sväng ut på vägen med balanscykeln. Vackert och fridfullt där längs vägen med eftermiddagssolen som trängde fram mellan träden.

Vi stannade vid diket. Han ville kasta stenar och kottar. Jag fick lite kallt och försökte skynda. Förgäves. Plötsligt var han klar att fortsätta vägen fram och lika plötsligt var han redo att vända hemåt igen.

Sedan ville sällskapet skida. Han nöjde sej med att springa runt med stavarna. Snabbt var han klar och leken byttes till lastbil och traktor mitt i vattenpölen. För att sedan skida lite igen. Rätt som det var behövde han en och sedan två båtar. Med båtarna kröp han på alla fyra i pölarna. Skrev sitt namn i vattnet.

Till sist var det dags för de torrare lekarna. Jag fick köpa kakor av honom tills magen sprack. Han erövrade sandhögen några gånger. Prövkörde fyrhjuling och gräsklippare då vi hämtade en trädgårdssax. Letade efter flygplan på himlen då han hörde ljudet. Klättrade på stockar medan jag samlade björkkvistar.

När vi varit ute i en dryg timme kom syskonen hem och det var dags att duscha av overallen för den här dagen. Är man två år hinner man med mycket på bara en timme. Bland det finaste att ostört få följa med hans framfart. Bara ha tid att svara på alla mamma!?

Jag hade fyllt bakluckan med en cykel och en balanscykel igår kväll, för att underlätta morgonens bestyr. Då snön yrde imorse fick jag se mej själv besegrad och med tunga steg bar jag in cyklarna igen.

Som tur var snöstormen bara en tillfällighet och snart sken solen igen. I den isande blåsten lekte vi sedan på systers gård. Redo för vår på riktigt nu.

Barnen började med sand- och vattenlek på gården. Jisses så de njöt av att pynja på och jag gladde mej över nöjda barn. Plötsligt stod Aron där vid mej och ville cykla. Jag letade fram hjälmarna, som inte var längre än skåpet i hallen, och bar upp cyklarna från källaren.

Sedan bar det av på vårens första cykeltur. Först några varv runt gården och ut på vägen. Jag varnade barnen om snö, is och mjuk väg. Ville inte att de blir besvikna då väglaget inte är som senast de cyklade. Visst var det mjuk eller halt på sina ställen.

Ivriga barn cyklade fram längs vägkanten. Jag lovade att vi packar cyklarna i bakluckan någon av dagarna och cyklar på vägarna i byn. Bäst att klä sej själv i springskor för att bekvämt hinna med den yngsta med minst hum om trafikvett.

Det känns bara för skönt vårvädret dagar som igår och idag. Solen som värmer så pass att en själv kan stå ute utan utebyxor i bara jeans och vinterrock. Att sedan få bevittna hur värmen får snön att smälta med fart, nästan så det går att se, det gör att våren känns riktigt nära.

Sedan slår realiteten en lite elakt. Det är vått då snön smälter vilket innebär våta och sandiga, men mycket glada, barn. Regnbyxor på vinterkläderna är jobbigt för alla. Jag njuter inte precis av att dra dem på barnen som stretar och protesterar, samtidigt skyddar jag gärna kläderna. För regnbyxorna är trots allt lättare att bara skölja av, de torkar snabbare än den där arma vinteroverallen. Nu skulle det sitta fint med fodrade regnkläder eller något liknande. Men snart är det tort eller så varmt att det räcker med skalkläderna och därmed blir påklädning mindre klumpigt.

Så här blött var det på vår gård igår på eftermiddagen. Barnen lekte hellre med traktorer och lastbilar i sandhögen. Till min glädje och förvåning. Hade ställt in mej på att de kommer att krypa i alla pölar den gången de bara hade vinteroverallerna på sej.

Missförstå mej inte. Det är inte så att jag inte vill att barnen ska leka och ha roligt där ute. Jag är bara så trött på en tambur full med sand så fort vi sticker in en sko där. Det är inte så stor skillnad om kläderna blir blöta eller smutsiga. Allt går att tvätta eller skölja av, men det tar tid för kläderna att torka igen. Det är trist.