Mitt på ljusa dagen stod denna ståtliga hjorten och käkade ur buskarna på bakgården. Reflexen var att öppna fönstret för att skrika åt den FÖRSVINN. Jag skyndade istället att byta till zoom objektivet på kameran och kilade ner till fönstret och hann få en bild på han när han precis svängt om för att gå sin väg.

Precis nu inser jag att det inte hade varit till stor nytta om jag valt att lyda reflexen. Orsaken till att jag varit hemma mitt på ljusa dagen är avsaknad av röst. Utan röst går det inte att skrika åt en hjort. Det går inte heller att läsa, prata, sjunga på jobbet. Inte är det lätt att försöka samtala med sina egna barn utan röst heller för den delen.

Gissa hur galet fel det har känts att vara ensam hemma medan barnen är på skola/dagis. Totalt fel. Jag har ju aldrig tidigare varit sjukledig då jag varit sjuk, en hemmamamma är inte frånvarande från jobbet. Senast jag hade en släng av förkylning och tappade rösten kraxade jag nog på dagen lång med egna barnen. Så konstigt att nu bara vara hemma och vila rösten. På riktigt kunna vara borta från jobbet. Även om det inte alls känns bra att  vara borta från jobbet för den delen.

Jag saknar min röst rätt mycket just nu. I väntan på den.