Efter dagarna med -25 var vi säkra på att dammen vid huset var tillräckligt frusen. Ut med familjen och fram med snöskovlar och sopborstar, isen ska fram.

Vår egen skrinnskoplan tog form medan jag letade fram skridskor på vinden. Viggo är den enda av oss som skrinnat denna vinter. Han har varit i ishallen med förskolan och storgillat det.

Och visst märktes det att han tränat, som han utvecklats sen förra vintern. Han skrinnade länge, föll ibland, bromsade lite, skrinnade lite baklänges.

Jag hade inte tagit ut skrinnskor åt Aron, fy mej. Men där satt han på bänken och ville ha skridskor på fötterna. Som han kämpade sen och som han var stolt då han stod en stund själv på isen.

Och Elin. Hon utvecklades i våra ögon under den kvarten hon skrinnade. Först ville hon bara hålla pappa i händerna och hölls inte alls själv på benen. Sedan vågade hon röra sej själv på isen och det gick riktigt bra.

Mitt lilla hockeylag. Kanske jag får på mej mina skridskor också denna säsong. Det är en tid sen senast vill jag påstå.