Ingen ville följa med mej på promenad på förmiddagen. Jag gick iväg själv med kameran på axeln, förstås. Femtio meter fram längs vägen kom jag då Elin hörs gråtande bakom mej, hon springer ikapp mej, hon ville med. Efter att hon lugnat sej fortsätter vi vägen fram hand i hand. Hon närmast dikeskanten, hon vill inte att bilen ska köra över hennes fötter. Lite orolig är hon över mina fötter, men jag övertygar henne att jag hinner stiga åt sidan.

En mysig promenad blev det. Vi pratade på om ditt och datt. Elin plockade några löv, kastade sten i diket medan jag fotade. Då kom hon ihåg att det nära gamla hemmet också fanns ett dike de brukade kasta sten i. En stund saknade vi båda gamla hemmet.

Vi kom fram till havet, destination med vår promenad. Där stod vi en stund och tittade på en förtöjd båt, kände på det hala berget och ringde momi med lektelefonen Elin hade i fickan. Sedan gick vi hem igen. Tack älskade, detta gör vi om!