Jag pustar ut. Den stora ”varför” dagen har kommit till sitt slut. Elin har har varit på ett frågvist humör denna fredag. Med mannen i huset på skogsarbete har jag tagit emot alla frågorna själv. Och det tar på. Det är inte många samtal vi fört, dottern och jag, utan att hon frågat varför? Det är underbart att hon nått ett nytt skede i utvecklingen, men stundvis tar det på.

För övrigt har leken löpt med dockor, dockhus, bilbana och lego slott.  Hoppas glädjen över de nya sakerna sitter i länge.