Idag har vi haft en bra dag. Och en produktiv. Vi har varit på gott humör, lekt ute och inne, tvättat två maskiner tvätt, stridit med leijon för att nästa stund bjuda det på mat, tillrätt både maletköttsoppa och köttgryta, sovit på dagen. Imorgon är det klubbdag igen och senare i veckan ska jag leka ensamståendemamma i några dagar. Det här kommer bli en bra vecka, det känner jag i lilltån.

Vi testade isbanan igår. Som pappan isar åt främst Viggo att öva skrinna på.

Ställvis var det halt och fin is. I en kant var isen knastrig och i ett hörn tittade gräset fram. Idag är det lagom kallt, -24 grader, för några omgångar vatten. Jag tror jag passar på att avfrosta frysen också i denna kyla.

Jag har svårt att bestämma vilket jag gillar mer. Några centti djup snösörja/oplogad väg eller plogad spegelblank väg.
I sörjan får man streta fram med all kraft. Skuffa vagnen och dra rattkälken allt vad man orkar. Svettig som tusan blir man också i uppförsbacken som aldrig tar slut. Den plogade vägen har idag varit lika hal som isen. Lika långsamt har det gått som i sörjan. Svettig blir man, mest kallsvettig för man är livrädd att tappa taget om vagnen eller stigan i den halan nedförsbacken som slutar i en korsning.

Allt mycket trevligare har det varit idag, än i snöyran igår. Det var nog riktigt otrevligt på sina ställen. Men det för bli oavgjort i kampen om dagens väglag. Kan bara inte bestämma. Är jätte nöjd att vi kommit fram med vagn och pulka. Väntar med fasa på sandning av trottoarerna. Då måste pulkan bli hemma.

En bonusbild på mitt sovande sällskap när vi hämtade Viggo från klubben och det blå vädret i dag på förmiddagen.

Kan hända det är lättare att gå där alla andra har trampat. Men det är så mycket roligare att gå där ingen gått förut.

Det har snöat, äntligen! Eller det snöar ännu också och ska väl vräka ner de närmaste dagarna. Jag har lite tudelade känslor för denna vita vara iår.

Visst är det härligt. Det är ljusare ute. Det är säkert vackert också, bara det slutar blåsa och man ser något på riktigt. Men men, den där blåsten som kom med denna snö hade jag klarat mej utan. Att två dagar i rad gå sträckan mellan klubben och hemmet åtta gånger i den där grymma blåsten som piskar snön i ansiktet, det gillar jag inte. Näsan rinner, ögonen rinner, kinderna är frusna på både mej och barn. Annars var vi alla varma, rätt kläder den här gången. Och så har jag insett att det inte precis blir lättare att skuffa vagnen i snö. Viggo cyklar inte längre till klubben. Vi har istället kommit överens att han får gå till klubben och hem får han åka vagn. Sist men inte minst, barnen gillar snön. Jag gillar den bara det slutar blåsa.

På väg till klubben i gryningen, klockan 8.30. När vi gick hem med Elin och när vi hämtar hem Viggo är det ljust ute. Vi får således njuta lite av den ljusa stunden på dygnet.

Slutspurten på väg till klubben. En mycket brant backe som jag och Viggo kämpar upp, medan Elin mot sin vilja sitter i vagnen. Hon får gå när vi lämnat Viggo.

Hoppsan, tiden rusar då man har roligt. Har glömt bort att jag har en blogg, igen. Tar igen det nu.

På fredagen var det fint väder, vi passade på att njuta ute.

Fotade lite frost, åter. Men det är så fint.

Viggo och grannflickan E lekte tillsammans hela den tiden vi var ute och de bråkade inte en gång. De kunde till och med samsas om en sparkis. Turvis åkte de ner för backen på gården. Ett försök att leka kurragömma gjorde de också. Vi höll på att tappa bort barnen på gården då.

Viggo övade att ta fart själv, benen rörde sej samtidigt åt samma håll. Framsteg! Elin vill numera ha hård fart i gungan, men inte för hård.

Hos Momi lekte de tillsammans en stund. Viggos elefant sa hej åt Elins elefant. Tillsammans fick vi lära Elin att hennes elefant ska svara. Tillslut lyckades det och lekten kunde fortsätta i det oändliga. Eller tills Viggo tappade intresset.

En spontan kommentar av Viggo på gården, vad roligt med snö! Glädjen var äkta, han älskar att vintern är på väg. Före vi gick ut funderade han om skorna sjunker i snön.

Ett spår i snön. Men hur blir det ett så där långt sträck där bak?

Med risk att vara tjatig, men oj så skönt med sällskap. Flickorna i tre olika nyanser av Polarn o Pyrets overaller med löstagbar fleece.

En stackars frusen fingervante. Den hade nog ett par, så helt ensam var den inte.

Säsongens första snöänglar.

Visst finns det svamp ännu, åtminstone i våra buskar.