Då Ina dockan sover ute i vagnen har hon babyalarmet med sej. Förstås. Elin vill ha full koll på situationen där ute.

Redo för start.

Backen på gården är en hit. Viggo cyklade runt varv efter varv.

Och lika glad var han varje gång i nedförsbacken.

Elin är en riktig våghals på springcykeln. Ner för backen efter brorsan. Hon är lite vinglig och är inte helt utvecklad vad gäller att bromsa. Men inga olyckor hände och hon var hur glad som helst där hon susade fram.

Jag och J har redan träffat henne två gånger innan och nu var det Viggos och Elins tur att få träffa henne. Min systers dotter, barnen kusin. Speciellt Viggo har väntat på att få se henne. Hela dagen har han undrat när vi ska gå och hur länge det är kvar tills vi är på väg.

Äntligen kom vi iväg. Den ena ivrigare än den andra. Båda ville bära presentkassen. Elin bar den hemifrån till bilen och Viggo från bilen till mostern.

Där i den lilla sängen låg det lilla knytet. Tänk så fort man glömmer hur små de är då som nyfödda.

Viggo är alldeles betagen. Han stod långa stunder och beundrade henne. Vågade först inte röra. Ville bara titta. Sedan gjorde han lite annat och kollade igen in kusinen. Om hon rörde på sej var han förundrar och ville att alla skulle se det.

Elin är också mycket nyfiken på den lilla. Lite mer hastig i sina rörelser än storebror, men det är ju helt förståeligt. Till slut vågade de båda röra henne, eller täcket till en början. En mer lyckad första träff hade det inte kunnat bli. Jag kan inte vänta på att träffas igen.

Det är fart på benen då vi är i parken. Viggo och Elin klättrar, klättrar och klättrar. Jag försöker hänga med och hinna se var jag behövs mest. Viggo bemästrar redan klätterställningen och rutschbanan, Elin kommer efter med god fart. Än så länge är det hack i hel på Elin jag bedömer att jag behövs mest. Och samtidigt försöker jag hinna se allt Viggo vill visa. De har lärt sej mycket på en kort tid. Härligt att få se dem utvecklas och lära sej nytt.

Att hinna fotografera dem då de far fram, är näst intill omöjligt.

När hon klättrar här står jag med andan i halsen. Varje gång. Hon klarar det, men jag är lite skraj trots det.

Dagens bästa gemensamma lek: SKJUTS! De klättrade upp på varsin sida. Elin satt sej först och ropade skjuts. Viggo sitter ner bakom och så åker de ner tillsammans. Om och om igen.

Visst hade vi sällskap där i parken idag, av Danni och Minea. Men att hinna umgås, var lite av en utmaning. Vi tackar för sällskapet!

Ett av det bästa som hänt idag är att vi fick lov av Viggo att ta loss stödhjulen från cykeln. Bara på prov och med löfte att det är lätt att skruva fast dem igen. Han ville inte ha hjälp, pappa fick inte hålla i. Han ville pröva helt själv.

Några spark precis som med springcykeln och han lyfte upp fötterna på pedalerna och började trampa.

Inga stödhjul! Otroligt! Vi är häpna, vi är stolta, vi är glada. Fint att du vågade Viggo!

Vi trodde knappt våra ögon där han susade fram. I kurvorna har han ännu en springcykel stil på det hela, men annars klarar han det galant.

Stoltheten själv. Imorgon ska han inte göra annat än cykla har han meddelat. Passar mej utmärkt.

Ps. Vi får inte skruva tillbaka stödhjulen.

Småningom, småningom börjar Viggo hitta tekniken för att själv få fart i gungan. Nu gick det redan stundvis bra.

Vi plockade fram kritor, färgpennor, färläggninsböcker och papper, idag också. Roligt när det intresserar bägge igen.

De ritade vägar, Viggo ritade hus, jag ritade husen på Elins papper. Hon pekade ut ställen och vems det var och jag ritade. Viggo, Elin, ofödde (vid det tillfället) kusinen samt Jenni och Petteri fick egna hus. Viggo kom en sväng och ritade in ett ordentligt åskväder på Elins papper.