Två månader som trebarns mamma. Inte en dag vill jag byta ut och svårt att tänka sej en vardag med bara två numera. Vi har ett skönt vardagslunk med rutiner. Aron har anpassat sin mat- och sovklocka enligt hur vi rör oss, tacksamt. Alla syskonen har en egen speciell plats i skaran och jag tror de känner sej unika och viktiga.
Visst är det tungt med tre små liv. Egna tiden är ett minimum, men den existerar ibland. Ni vet den där hemmamamma lyxen att få gå ensam till matbutiken. Ett skönt andrum att gå för sej själv bland hyllorna. Aron dricker mjölk ur flaska också, vilket möjliggör min frånvaro från hemmet.
Efter två månader kan jag påstå att det var en större omställning att gå från ett barn till två, än det var att få ett tredje. När trean föddes visste man redan om att man inte räcker till hela tiden. Att uppmärksamheten delas mellan flera. Att tiden inte räcket till allt man tänkt och att inte alltid går som man planerar. Jag tror också att det känns mindre omständigt med trean, då ettan och tvåan har sällskap av varandra. Då tvåan föddes, ville ettan fortsättningsvis ha sällskap i lekar och dylikt. Nu leker de två äldre gärna tillsammans, dock inte alltid.
Väntar med iver på kommande månader som trebarns mamma, samtidigt som jag vill stanna tiden. De växer så fort alla tre. Jag har svårt att hinna med.
Jag tyckte precis som du, att det var en större omständighet att gå från ett barn till två, än från två till tre, just av de anledningar du skriver om. Vänta bara nåt år, så har du det som jag, då jag sitter på verandan och dricker kaffe och njuter och tittar på när tre barn leker tillsammas på gården! Fast nu ska du bara njuta, för barnen är aldrig mer i just den åldern de är nu!
Njuter gör jag så gott jag kan. Ibland är det så lätt att glömma. Det är redan nu skönt då två av tre leker ihop! Och det ser så mysigt ut då era tre leker tillssammans! Det är sköna stunder att ta vara på.