Vi var till dagisgården och rutschade. Där finns två olika rutschkanor. En för större barn och en för mindre. Eller så är de fördelade på gården.

Koncentrerad min påväg upp. Jag står bredvid och mumlar: du klarar det, du klarar det, du klarar det. Och han klarar det igen. Tidigare på våren var han mycket osäker på sin klättring, ville ha stöd och hjälp. Nu gör han inget nummer av det utan bara klättrar upp.

En ivrig filur ska åka ner.

Elin erövrar den mindre rutschbanan. Koncentrerad är hon också.

Vänder rumpan först. Hon behövde hjälp några gånger med detta, nu kan hon redan själv.

Vissa gånger lägger hon sig när hon åker ner. Andra gånger blir hon krypställning. Då får man vara på sin vakt att hon inte faller bakåt på slutet.

Båda gillar. Båda tränar. Båda lär sig. Rutschbanans storlek är bara olika. Än så länge.