Så plötsligt hände det, Elin cyklar med trampcykeln utan hjälp. Det är mycket sällan vill cykla med denna cykeln, nästa alla gånger väljer hon balanscykeln. Idag bad hon om trampcykeln. Där mitt i allt uppmuntrande, berömmande och trampade började hennes framfart kännas lagom stabil. Jag lättade på greppet om handtaget, först bara för små stunder utan att säga något. Och det gick, hon trampade vidare av bara farten. Sedan kunde jag redan börja säga att jag släpper taget och hon bara nickade och fortsatte cykla. I den lilla uppförsbacken mot vägen behöver hon hjälp och med starten lika så, annars klarar hon det själv. Nu kan Elin cykla och vi alla är stolta. Lika stola som då Viggo började cykla utan stödhjul, här.