Dessa vardagseftemiddagar när magarna är mätta och tröttheten inte ännu sköljt över oss. Då leker barnen. Ibland tillsammans, ibland inte. Det bästa är att det brukar bli en sån där lugn och skön stund då en kan smyga runt för att inte förstöra harmonin. Denna stund kan det också vara att en får delta i leken eller spela en runda (okej några) memory eller barn Alias.
Dessa stunder har blivit den lilla guldkanten på vardagen. Dessa stunder som jag saknat under den långa tiden vi byggde hus. Nu bygger vi vidare medan vi bor här och takten är inte den samma som tidigare. Då förut handlade våra eftermiddagar mest om att överleva till kvällen. Alltså för min del, inte barnens. Och inte alla dagar. Men den känslan kommer jag ihåg så väl. Nu finns den inte mera. Den där tröttheten och utmattningen är inte lika närvarande längre.