Det är känsloladdat med denna nya vardag. Gårdagens skolstart var något stort, jag har svårt att greppa att han nu går i skolan. Skolbarnet själv har haft det hur roligt som helst och trivs bra. Eftis och rasterna är favoriter.

Nu planerar han promenera själv från eftis till dagiset för sedan få skjuts hem. Plötsligt blev han så stor. Han gick förresten själv just den sträckan idag, för han var inte färdig med spelet då pappan kom och hämtade honom. Pappan fick gå ensam tillbaka till dagis och hämta syskonen. En stund senare kom den äldsta som gått själv. Jag kan inte beskriva hur lättad jag är när skolstarten över alla förväntningar.

Elin har börjat trivas på dagis. Allt som var på våren är borta just nu. Det gör mej också glad. Den yngsta har det tyngst just nu. Han sitter i famnen på eftermiddagen och kvällen och sväljer gråten, drar in snyftet, för han vill inte börja dagis. Då har den lilla redan nästan två veckor bakom sej.

Han vill vara hemma längre med mamma. Säger han. Och jag kramar och tröstar. Förklarar varför han behöver vara på dagis. Påminner om att han brukar ha det roligt där, för det har han. Samtidigt som jag berättar att han får känna som han gör och att han får gråta. Tillika sväljer jag det egna gråtet. Inte det rätta tillfället att gråta, just då behöver jag vara stark känns det som. Finnas till för honom. Under godnattsångerna bränner tårarna redan bakom ögonlocken.

Som tur, som tur, har det egna jobbet börjat bra. Kollegerna har tagit emot mej med öppna armar. Alla är glada och positiva med alla mina frågor och funderingar. Utan denna känsla vet jag inte hur det skulle gå att jobba medan Aron har det svårt. Jag räknar med att detta går om bara vi kommer in i vardagen på riktigt. Tills dess kramas och pratar vi om alla känslor där på soffan eller golvet i vardagsrummet. Nu behöver vi bara ha tid för varandra efter våra jobb.