Jag passade på att ha lite egentid då hela familjen var ute på gården. Medan de äldre barnen hade sitt på gång vid gungorna och den yngsta grejade med pappan gick jag med och såg mej omkring genom kamerans lins.

Det är på något sätt avslappnande att ta bilder och fundera på de manuella inställningarna då det inte blir bra första gången. Jag sjunker för stunden in i en helt annan värld. Samtidigt som jag hör barnens skratt vid gungorna, Arons fråga efter vatten, fåglarna som sjunger och så vidare.

Att sedan när lugnet lagt sej ta en titt på vad det blivit av bilderna är alltid lika spännande. Lyckades jag fånga ögonblicket eller blev allt suddigt. Den lilla skärmen på kameran visar inte sanningen alla gånger. Känslan som väller över mej när jag ser bilden på barnens glädje, den går inte att beskriva.

Glädjen då en bild blir som jag tänkt mej, det känns fint. Samtidigt sitter jag där lite självkritisk och funderar på allt jag kunde ha gjort annorlunda. För att utvecklas och bli bättre. Inte är det väl fel det heller.

Lyckan och kärleken är de största känslorna då jag går igenom dagens bildskörd efter vilken dag som helst. För sällan förevigar jag bråken, striderna, kaoset.