Nu behövs vi alla

ute i blåst

Ute på gården i den kalla hårda blåsten med en lycklig lilleman. Han om någon trivs ute. Vidare till något helt annat. Jag har hela dagen gått och varit lyckligt omedveten, kom hem och läste e-posten. Bland all reklam och allt strunt fanns några mail som fick mej att stanna upp. Något som får det att vända i magen och krypa i kroppen, på ett dåligt sätt.

Det handlar om lagen om småbarnspedagogik. Lagen som trädde i kraft för tre månader sedan. Nu i och med alla sparåtgärder som ska göras i detta land ska de gå och ändra i den lagen samt dagvårdsförordningen. Det ska skäras i den subjektiva rätten till småbarnspedagogik, alla ska från nästa höst inte lägre ha lika rätt. Sedan beror det på hur barnets föräldrar jobbar, studerar eller är arbetslösa hur länge barnet får delta.

Det jag personligen ser som något ännu värre än ändringen i subjektiva rätten är ändringarna som gör i relationen vuxna-barn i dagvården. Från det nuvarande med en fostringsansvarig vuxen per sju barn stiger antalet barn till åtta per vuxen. Läs mera här. Barnträdgårdslärarförbundets ordförande Anitta Pakanen var snabb att kommentera följder med de nya ändringarna. Stressnivån kan stiga till för hög hos en del barn, så högt att den inte normaliseras under nattensömnen. Sjukdomar sprids ännu mer än med det nuvarande antalet barn, vilket medför sjukfrånvaro för barn, personal och föräldrar. Att barnens utsätts för ännu fler sociala möten dagligen är ju ett faktum, men att se det i som siffra 250 nya situationer låter mycket. Pakanens åsikter finns här på finska.

Det vi nu  kan göra är att skriva under medborgarinitiativet för att bevara gruppstorlekarna och subjektiva rätten. Här hittar ni medborgarinitiativet som Vain Kaksi Kättä ligger bakom. Skriv gärna under och dela länken till alla ni känner. Våra barn är vår framtid. Vi kan inte spara in på deras bekostnad.

Ursäkta alla länkar, men känns som det är lättare att ni läser själv än att jag försöker referera texterna åt er.

2 reaktion på “Nu behövs vi alla

  1. Jag känner helt lika. Helt ofattbart att man gör så. Och jag jobbar inte ens på dagis och har aldrig gjort det men man behöver inte var länge i ett förrän man ser att det ren nu är för lite personal.

    • Precis! Kanske beslutsfattarna kunde besöka dagis för några dagar och pröva på vardagen där för att få en inblick i situationen nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *