En diskussionstråd på Whatsapp eller ett besök i mopoparken har en gemensam nämnare. Hemlängtan. Längtan tillbaka till gamla kvarter. Vissa gånger saknar jag det som en gång varit så det gör ont i mej. Elin saknar trapporna i gamla hemmet. Jag saknar inte det fysiska hemmet alls. Visst var det ett fint hem och alla tre barnens första hem. Däremot saknar vännerna och gemenskapen som då rådde i husbolaget. Vännerna finns som tur kvar. Jag saknar trottoaren och promenadavståndet till det mesta. Jag sörjer att barnen lämnat kvar många vänner de också. Visst får de också träffa vännerna, men det är inte lika lätt numera. Då gick det att springa över gården eller gå över vägen, nu krävs trixande och körande.

Samtidigt väntar jag på det kommande. Att huset någon gång blir klart. Det är spännande att se hur det sedan kommer att kännas. Hur det kommer att vara att bo just där. Inte promenadavstånd och ingen trottoar, men avstånd som går att cykla eller köra på några minuter.

Hur tillfälligt vårt boende än är här i famos och fafas övrevåning känns detta som hem just nu. Tanken att i framtiden inte bo här är tudelad. Här finns allt vi behöver och lite till. En stor fin gård att leka på. En rätt lugn väg att cykla och promenera längs. Hjälp då det krisar sej. Tänk den dagen vi bor helt själv igen. Det kommer att vara tomt för oss alla. Samtidigt längtar jag till vårt egna hem.