Jag tycker tulpanerna är vackrast då de ännu är på knopp. När de slår ut är jag nästan färdig med knippet. Med andra ord handlar det om en halv dag typ. Och nej, jag kastar inte tulpanerna efter en dag. Nu hände något som inte hänt förut. Tulpanerna stod i vasen i över en vecka, de blommade slut och såg riktigt slitna ut. De riktigt blev den där illa lukten om dem. Nya införskaffades idag och dessa ligger i soporna.

På tal om slitna tulpaner. Jag känner mej stundvis lika sliten som blommorna på bilderna. Utan det vackra. För tycker plötsligt dessa tulpaner blev riktigt vackra. Sliten och slut på vardagens utmaningar.

För visst är det tungt stundvis. Att bygga hus och samtidigt få vardagen med tre små att gå ihop. Att försöka orka vara förstående och inspirerande. Att själv finnas till för tre olika behov på en och samma gång. Hjälplöst och omöjligt ibland. Och det känns bara fel mot de små.

Trötta, hungriga barn är inte en bra kombination. En kunde tro att det är en självklarhet så här som förälder i snart sex år, tydligen är det det inte. Det går att glömma att barnen beter sej vansinnigt då, mot varandra och alla andra. Då kan det också hända att mamman beter sej som en idiot.

Självklart reds situationen ut redan samma dag och avslutas med orden Vad som än händer så älskar jag er. Som tur finns nästa dag bakom knuten och det går att börja om från början. Ny dag, nya tag med liknande utmaningar som alla andra dagar. Vardagen är inte en dans på rosor alla stunder. De där rosiga stunderna är de jag vill minnas och försöker föreviga här.